Till opinionsbildare i Sverige,
Den senaste tidens mediestorm kring Richard Jomshofs uttalande om Aftonbladets Anders Lindberg följde ett förutsägbart mönster. När ordet ”quisling” kastades ut fick vänstern och ledande mediedebattörer ännu ett frikort från sakdebatten. Genom att fokusera helt på ordval och etiketter slapp man bemöta den allvarliga sakfråga som utlöste reaktionen.
Denna avledningsmanöver måste synas. Det är dags att vi ser till vad frågan faktiskt gäller i sak: mediernas och Socialdemokraternas ansvar för att politisk islamism tillåtits slå rot under en våt filt av beröringsskräck.
I detalj
1. Den demografiska och politiska maktstrategin. Det är ett historiskt faktum att Socialdemokraterna varit den drivande kraften bakom att förenkla och korta vägen till svenskt medborgarskap. Genom att samtidigt sluta samarbetsavtal med religiösa särintressen skapades en röstbas som gynnade S i valen, samtidigt som landets sammanhållning fick betala priset.
2. Skattefinansierad islamism: Vad forskningen visar. Denna undfallenhet har inte skett utan varningar. Krafter inom den ideologiska islamismen verkar långsiktigt för att montera ned den västerländska rättsstaten till förmån för religiösa särlagar och i förlängningen teokratiska strukturer.
Att detta inte är tomma teorier har blivit vetenskapligt belagt – bland annat genom forskaren Sameh Egyptsons uppmärksammade doktorsavhandling i teologi vid Lunds universitet. Avhandlingen blottlägger hur organisationer kopplade till Muslimska brödraskapet systematiskt infiltrerat svenska civilsamhällesstrukturer. Under täckmanteln av mångfald, religionsfrihet och välgörenhet har de kunnat bygga upp sin verksamhet med full statlig och kommunal bidragstäckning genom organisationer som utåt uppvisat goda hjälpande och religiösa syften.
3. Åsiktskorridoren som kvävde den ärliga debatten. I stället för att granska denna systemhotande utveckling har tongivande vänstermedier – med Anders Lindberg i spetsen – fungerat som en effektiv bromskloss. Saklig kritik mot politisk islam har konsekvent stämplats som ”rasism” eller ”främlingsfientlighet”. Lindberg har själv inte tvekat inför hårda historiska jämförelser, som när han inför valet 2022 liknade borgerligheten vid 1930-talets Franz von Papen.
Detta har skapat en snäv åsiktskorridor där många politiker helt enkelt inte haft styrkan att ta den mediestorm som uppstår när man utmanar etablerade sanningar. Som ett direkt resultat har vi under decennier hindrats från att diskutera den mest grundläggande frågan av alla: Var går gränsen för vad som gynnar vårt land, och vad är det som direkt skadar det?
Slutsats
Att blanda ihop enskilda troende medborgare med aggressiv politisk islamism är ett ödesdigert misstag. När politiker markerar hårt mot denna undfallenhet görs det från en position av saklig kunskap och med ett mod som få andra visat.
Mediernas indignationsvåg kring en enskild liknelse ändrar inte det faktum att deras egna blinda fläckar har kostat Sverige dyrt. Yttrandefriheten och landets säkerhet kräver att medier inte är fredade från granskning – och att vi vågar ta sakdebatten fullt ut.
Tankesmedjan Medborgarperspektiv
Åke Thunström, ordf
20260808
Lars Bernhoff, skribent
Övriga utskick, se