OPINION. Jag är en fd advokat och domare som med stigande fasa bevittnat hur det svenska rättssystemet förfallit från det att jag påbörjade min aktiva bana som verksam jurist med tingstjänstgöring 1968. Dessförinnan hade jag ett visst hum om saken eftersom min pappa var advokat och hade en del intressant litteratur som jag tog del av under gymnasieåren.
Text: Olle Reimers | Karl Hedin. Foto och licens: SVT Play, public service | #valet2022
Ett väl fungerande rättssystem är ryggraden i ett gott samhälle. Systemet bygger på att man ska kunna förutse konsekvenserna av sitt handlande; vare sig det nu handlar om att ge sig ut i trafiken, ingå äktenskap, köpa ett hus, försvara sig mot angrepp av fysiskt eller annat slag. Detta i sin tur förutsätter att det finns lagar som går att tolka och som man med största sannolikhet blir bedömd efter.
För att rättssystemet ska kunna fungera måste också lagens hantlangare: poliser, åklagare, advokater och domare vara absolut hederliga; åtminstone när de agerar i den egenskapen. De agerar enligt vad lagstiftningen säger och inte enligt vad rådande politiska vind blåser.
Under de senaste femtio åren har dock märkts en långsam kantring mot ett annat sätt att se på lagen och rättvisan. ”Politik är att vilja” sa jur.kand, sedermera statsminister Olof Palme. Palme var väl medveten om att lagstiftningen kunde sätta käppar i hjulet för angelägna politiska projekt och såg därför till att rättssystemet skulle börja fungera mer ”smidigt” när så behövdes.
Till att börja med var det viktigt att se till att de högsta dömande juristerna förstod vartåt de politiska vindarna blåste och att de inte borde försvåra det arbetet. Två reformer kom att underlätta detta: den ena skapades lagstiftningsvägen genom tillkomsten av domstolsverket vars uppgift var att styra verksamheten i domstolarna; subtilt genom anslagsfördelning, men även så genom att specificera kraven på utbildningar och karriärer.
Den andra, som var mer omärklig för gemene man, var att rekryteringen till de högsta domarposterna i (nuvarande) Förvaltningsrätten samt Högsta Domstolen skedde i betydligt större utsträckning från personer som verkat i regeringskansliet. Tidigare var praxis att man sökte bland de förnämsta professorerna, advokaterna samt domare som enbart ägnat sig åt dömande verksamhet.
För politikerna har utnämningssystemet kommit att innebära utökade möjligheter att påverka den löpande verksamheten. Många av justitieråden och andra är helt enkelt personliga vänner med statsråd och personer i eller nära regeringen som vill att deras politiska önskemål ska kunna slå igenom i det dagliga dömandet. Det kan gälla olika hjärtefrågor inom miljöområdet, invandringen, straffmätning eller prioritering av kvinnor i vårdnadstvister.
Svenska folket har vid ett flertal tillfällen på nära håll fått bevittna prov på hur politiska hänsyn har fått genomslag vid bedömningen av uppmärksammade fall.
Några aktuella fall på det svenska rättshaveriet
Om vi börjar med utnämningarna till höga poster inom rättsväsendet så har vi lärt oss att det inte bara är kompetens och skicklighet som gäller i konkurrensen om de högsta posterna.
Hilda och Ruben
Nätverken Hilda och Ruben har under ledning av Advokatsamfundets aktivistiska ordförande Anne Ramberg sett till att de är det nålsöga genom vilket alla kandidater ska passera innan det kan bli fråga om uppgradering. Jag har själv några nära släktingar på just sådana poster som vid oskyldig fråga från mig medgav att utan rätt kontakter kommer man ingenstans i den konkurrensen.
Fallet med en invandrad muslimsk yngling
Ett annat nyligen uppmärksammat fall gällde en invandrad muslimsk yngling som hade dömts för grova brott inklusive våldtäkt till ett längre (med svenska mått mätt) fängelsestraff, men där man i efterhand konstaterat att han borde ha dömts efter en något lindrigare skala eftersom han kanske inte var fullt straffmyndig när brottet begicks.
Han erhöll på grund av denna fadäs (?) ett skadestånd på 850 000 kronor vilket enligt svensk tradition är synnerligen högt i alla kategorier. Skadeståndet var flera gånger högre än det belopp som hans offer beviljades ur brottsofferfonden.
Det förefaller uppenbart att JK vid bedömningen hade tagit i ordentlig till förövarens förmån för att undvika kritik för att missgynna invandrare; särskilt om de är unga män från MENA-området.
Fallet Karl Hedin
För drygt tre år sedan blev industrimannen Karl Hedin utan förvarning hämtad av nationella insatsstyrkan från sitt hem i Bergslagen och i ilfart med fullrustade polismän skjutsad till Kronobergshäktet där han hölls fängslad utan advokat, anklagelse eller rättegångsförfarande.
Så småningom kröp det fram vad saken gällde. Han påstods ha avlivat en varg. Polisen hade fått ett anonymt tips som lett till telefonavlyssning där ordet ”gråben” nämnts.
Anledningen till mobiliseringen av en till tänderna beväpnad polisstyrka var att ”Hedin var jägare”; antydandes att han kunde ligga i bakhåll för dem eller på andra sätt vara farlig. I sammanhanget kan nämnas att Karl Hedin är 70 år gammal, aldrig tidigare straffad eller åtalad, åtnjuter högsta möjliga anseende i sin region för drift av flera framgångsrika företag.
Vad låg då bakom det hela? När man sätter sig in i sammanhanget inser man att politiken hade tagit överhanden före rättvisan. Karl Hedin hade offentligt uttryckt kritik mot den förda vargpolitiken. Eftersom han var såväl verbal som inflytelserik i jägarkretsar får man förmoda att vissa ministrar ville stoppa hans negativa inflytande.
Genom telefonavlyssningen och nämnandet av vargordet hade man fått vad man behövde för att kväsa en politisk fiende.
Karl Hedin blev så småningom frikänd på ett för de anklagande förnedrande vis. De håller dock fortfarande emot.
Kapitolium i Washington
Det finns en internationell parallell till Hedinfallet; nämligen häktningen och förvaringen utan rättegång av personer som befann sig vid Kapitolium i Washington den 6 januari 2021. Det första frikännandet har nyligen kommit vilket borde vara ytterst förnedrande för Biden-regeringen och för medierna, men liksom i fallet Karl Hedin väljer medierna att inte nämna fallen överhuvudtaget.
Tydligare kan det inte bli. Om det i en känslig fråga finns en politisk agenda för dem som innehar makten kan den enskilde medborgaren inte hoppas på rättvisa om hans handlande anses hota deras politiska mål. Så fungerar det i bananrepubliker eller i kommunistiska system. Så verkar det fungera i Sverige också.
Text: Olle Reimers
