Home Blog Page 3

Public service och media i övrigt måste förmedla kunskap om Islam.

 

Man kan inte bygga en demokrati på okunskap. Det gäller naturligtvis även för Sverige. Den pågående samhällsomvandlingen kan inte förstås om man inte har, åtminstone rudimentära, kunskaper om Islam. I bifogad artikel presenteras en översiktlig genomgång av Islam med koppling till svenska förhållanden.

Enligt islams doktrin är vi alla muslimer, 

något som vi icke muslimer inte har förstått. Islam är ingen ursprunglig religion utan bygger på en fri sammanställning av judisk-kristna texter. Enligt denna doktrin är judendomen som religion ogiltig efter att den ersatts av kristendomen, och kristendomen ogiltig för att den ersattes av islam.

I det följande sammanfattar författaren till ”Islam under slöjan” (2014, 3:e upplagan), Nils Dacke (pseudonym), sin syn på islam samt ger ett antal exempel på hur den utgör ett allvarligt hot mot demokratin. Nils Dacke är väl bevandrad inom i islamologi.

Världshistoriens grövsta lögner.

Strax efter terrorattackerna mot New York och Washington (9/11) och på liknande sätt efter terrordåden i London ett par år senare uttalade Bush och Blair att ”Islam is a religion of peace” och ”This has nothing to do with Islam”. Detta trots att förövarna tydligt hänvisat till just islam och att dåden var helt i linje med islams föreskrifter så som de framgår av Koranen, sunna och sharia. Deras uttalanden måste räknas bland världshistoriens grövsta lögner. Trots det ser jag uttalandena som en tes mot vilken jag avser att formulera en antites

Islam är en totalitär, teokratisk antidemokratisk och antiliberal ideologi

Den islamiska ideologin motsätter sig grundläggande mänskliga rättigheter. Islam förtrycker sina egna kvinnor genom särskilda regler och den behandlar anhängare av andra religioner vilka lever under islamiskt styre som andra klassens medborgare (dhimmis) med särskild skatt och under diskriminerande regler.

Jag grundar denna antites på Koranen, sunna och sharia (vilken i huvudsak är en syntes av Koranen och sunna) samt på regler som tillkom under de första kaliferna och officiella dokument från OIC (Organization of Islamic Cooperation) vilken representerar samtliga muslimska länder.

Yusuf al-Qaradawi var i många år och fram till sin död hösten 2022 en av de främsta och mest lärda inom islam. Hans uttalanden var ofta vägledande för den islamska världen. Ett av hans många kända uttalanden: ”Eftersom islam är ett omfattande system av dyrkan (Ibadah) och lagstiftning (Sharia) innebär godkännande av sekularism övergivande av sharia, ett förnekande av den gudomliga vägledningen och ett förkastande av Allahs förelägganden”. Detta är ett klart avståndstagande från demokrati.

På liknande sätt uttalar sig det högsta ledarskapet inom OIC i Kairodeklarationen som sammanfattar 57 muslimska länders avvikande uppfattning om mänskliga rättigheter enligt FN:sdeklaration. Förenklat: Islam är inkompatibelt med västerländsk demokrati. De förvägrar därför den i Sverige gällande tolkningen i dessa väsentliga ämnen:

  • Åsikts- och yttrandefrihet
  • Religionsfrihet
  • Kvinnans och mannens likhet inför lagen
  • Icke-muslimers likhet inför lagen (jfr dhimmi)

och därmed demokrati.

Med detta kan min antites anses vara styrkt.

Denna totalitära och repressiva karaktär hos islam bekräftas av ett annat uttalande av Qaradawi”Om det inte fanns något dödsstraff för avfall (den som lämnar islam), skulle det inte finnas någon islam.” Qaradawi var aktiv i Muslimska Brödraskapet som är terrorstämplat i många länder. Han var en ledande imam som bland annat ansåg att Hitler rättvist straffade judar och hade stort inflytande till sin död 2022.

 

Islam strävar efter världsdominans

Islam har sedan början och helt enligt sina ”heliga” skrifter strävat efter dominans och herravälde över andra religioner och folk. Det främsta verktyget för att uppnå detta är och har varit jihad, strid mot de otrogna. Att delta i denna är enligt sharia en obligatorisk skyldighet. 

Jihad i betydelsen fysisk strid mot de otrogna var under många hundra år en mycket framgångsrik strategi i Asien såväl som i Europa och ledde till att islam kunde lägga under sig stora delar av tidigare kristna, hinduiska och buddistiska områden. Denna typ av jihad fortsatte under osmanerna fram till slaget vid Wien 1683, som vanns av de kristna under ledning av den polske kungen Johan III Sobieski och hans kavalleri. Det inledde nedgången av det osmanska imperiet. I Asien upphörde denna typ av jihad i och med det brittiska maktövertagandet i Indien.

Detta inledde en lång period av militär svaghet för islam i förhållande till västmakterna. Detta ledde inte till att de långsiktiga målen enligt Koranen avskrevs. Efter andra världskriget växte islams inflytande tack vare enorma oljeinkomster genom tillämpning av västerländsk teknologi. Man behövde utveckla en ny strategi för att i den rådande situationen nå de islamiska målen (världsdominans).

Islam utgör det största röstblocket i FN

Det första steget som togs var att i september 1969 bilda OIC (Organization of Islamic Conference) med syftet att samverka för gemensamma mål och intressen. År 2011 ändrades det officiella namnet till (Organization of Islamic Cooperation). OIC utgör idag det största röstblocket inom FN.

Nästa steg var att med utgångspunkt i islams ideologi utveckla metoder/strategier för att stärka islams inflytande i världen. 

Det är viktigt att hålla i minnet att lögnen är ett viktigt vapen inom islam. Enligt sharia är det tillåtet att ljuga om syftet är tillåtet enligt sharia och obligatoriskt att ljuga om syftet enligt sharia är obligatoriskt. Eftersom jihad är obligatorisk är det alltså obligatoriskt att ljuga för att främja jihad.

Glöm aldrig att islam är en totalitär ideologi som med alla medel strävar efter dominans enligt Koranen och sharia. Den är det största hotet mot fred och demokrati.

Exempel på framgångsrika strategier för att stärka islams inflytande redovisas nedan.

Migration kombinerat med infiltration

Strategin går ut på att migrera till otrognas länder och där infiltrera befintliga organisationer. Den har med framgång tillämpats i USA och många länder i Europa. Det finns sedan länge en väl dokumenterad och utmejslad strategi för hur denna form av ”stealth jihad” skall genomföras. Man talar om metoden som en ”grand jihad” (storslagen jihad).

Strategin sammanfattas i ett ”Förklarande Memorandum”

Vi måste också samla och ta med oss ”element” av det allmänna strategiska målet för rörelsen i Nordamerika och jag kommer med avsikt att upprepa dem numrerat.”

l – Etablera en effektiv och stabil islamisk rörelse ledd av det muslimska brödraskapet.

2 – Adoptera muslimers mål nationellt och globalt.

3 – Utöka den observanta muslimska basen.

4 – Ena och styra muslimernas ansträngningar.

5 – Presentera islam som ett civilisationsalternativ

6 – Stödja upprättandet av den globala Islamiska staten var den än är.

Det måste understrykas att det har blivit tydligt och tydligt känt att alla är överens om att vi måste ”etablera” eller ”aktivera” Islam och dess rörelse i denna del av världen.

Där sägs även följande: ”Ikhwan (Muslimska Brödraskapet (MB)) måste förstå att deras arbete i Amerika är ett slags storslaget jihad i att eliminera och förstöra den västerländska civilisationen inifrån och ”sabotera” dess eländiga hus med deras händer och de troendes händer så att det elimineras och Guds religion vinner över alla andra religioner.”

Det bör framhållas att detta ”Memorandum” har godkänts som bevis av en hög domstol i USA.

På liknande sätt har islam etablerat starka brohuvuden i flera länder i Europa, inte minst i Sverige. Här finns ett antal s.k. utanförskapsområden med islamsk dominans. Infiltrationen av etablerade politiska partier har delvis varit framgångsrik. Man har lyckats få in ett antal etablerade islamister i Riksdagen representerande flera olika partier. Under flera år satt en fullfjädrad islamist, Kaplan, som minister i den socialdemokratiskt ledda regeringen. Aningslösheten är uppenbarligen obegränsad.

Invandringspolitik

Den tidigare ansvarslösa invandringspolitiken har i betydande grad främjat den islamistiska strategin och samtidigt försatt Sverige i ett synnerligen prekärt läge med stora utanförskapsområden där en stor del av den invandrade befolkningen är arbetslös och lever på bidrag från majoriteten. Ansvariga politiker har inte förstått eller velat förstå att invandrande muslimer av ideologiska skäl inte vill låta sig integreras i ett ”otroget” samhälle.

Som en följd av denna orimligt stora migration har det i flera länder, inte minst i Sverige uppstått en grov brottslighet som naturligtvis också bidrar till att destabilisera landet.

Islam har kontroll över kvinnor

Islam har i sig själv flera av de viktiga förutsättningarna för att göra denna strategi möjlig, nämligen stark kontroll över sina kvinnor vilket leder till höga födelsetal i aktuella islamiska utvecklingsländer. Det stora födelseöverskottet leder till kraftiga befolkningsöverskott, vilket man försöker lösa med migration till främst europeiska länder. Ni tror väl inte att de oljerika muslimska länderna i Mellanöstern är benägna att ta emot några av sina muslimska systrar eller bröder? Naturligtvis inte. Den övergripande islamiska strategin går ju ut på att infiltrera och därmed försvaga otrogna länder.

Sverige och islamiseringen

Det är mer än hög tid att världens demokratiska stater på allvar analyserar alla de aktiviteter som pågår i världen och som alla syftar till att allvarligt försvaga världens demokratier för att bereda vägen för olika antidemokratiska regimer med medlemmarna av OIC i spetsen och deras antidemokratiska totalitära ideologi. Beträffande Sverige måste islamiseringen och Socialdemokraternas samarbete (skrivet avtal sedan 1994 med löfte om platser inom S politiken) med Muslimska brödraskapet kartläggas i detalj och offentliggöras. En konsekvensbeskrivning av den pågående islamiseringen jämte en konsekvensanalys av fortsatt islamisering måste upprättas. Vidare måste politiker förklara i konkreta termer vad syftet är med islamiseringen. Slut på Nils Dacke text.

Att som Löfven säga att vi ska aldrig kritisera Islam är mycket aningslöst. 

Islam är en ideologi med uttalade expansiva ambitioner. Det är ett viktigt perspektiv att ha i beaktande anser vi i föreningen Medborgarperspektiv.se.

Skrivet av Nils Dacke, återpublicerat av föreningen Medborgarperspektiv.se med Åke Thunström som ordf

20240608

Texten är fri att använda

Dokument nr 10

Övriga dokument, se https://www.medborgarpolitik.nu/category/lobbying/

Avsändaren kan kontaktas för att vara med på distr. lista.

 

Fria media står och stampar

Fria media är idag en vital aktör i samhällsdebatten. I fria media hittar man angelägna granskningar av kostnaderna för klimatomställningen, massinvandringen och mångkulturalismen. Globaliseringen kritiseras också, där EUs överstatlighet med dess demokratiunderskott ingår. Feminismen, eller snarare matriarkatet får också sina slängar och när det gäller kriminalpolitik och skola framförs krav på stramare tag. För många även utanför fria media är detta angelägna politiska teman som mainstream media (MSM) dock inte behandlar i samma omfattning. Därför är det angeläget att fria media når ut till större grupper.
Fria medias anhängare är mycket synliga på sociala media då de ofta dominerar i MSM:s kommentarsfält. Men representanter för fria media ignoreras av MSM. Ett signifikant exempel på denna brist är att SR hittills inte har haft någon sommarpratare från fria media. Däremot får kommunister och f.d.kommunister ofta synas och höras, som Kakan Hermansson och Mikael Wiehe. När får Katerina Janouch vara med i ett mysprogram?
Det faktum att fria media exkluderas av MSM och att väljaropinionen tycks vara stabil innebär att fria media måste finna nya vägar och fråga sig hur man ska kunna få ett större genomslag i väljaropinionen. Mycket möda har lagts ned på att argumentera för förändringar av svensk politik – uppenbarligen till liten nytta då opinionsläget i Sverige, som sagt var, är stabilt. Fria media tycks därför mest tala till de redan frälsta.
För att bryta detta dödläge borde därför fria media göra följande:
  1. Fria media bildar ett råd med det primära syftet att utse talespersoner som ska företräda fria media i MSM. Framförallt ska detta tvinga public service att låta talespersonerna komma till tals; Göran Greiders näst intill monopol behöver brytas. Tongivande personer inom fria media borde känna sig manade att ta initiativ till bildande av ett råd. Som alternativ till detta förslag skulle ett bolag kunna bildas där fria medias konsumenter går in med några tusenlappar per individ för att sedan ge bolaget fria händer att utveckla insatser för fria media.
  2. Fria media samlar sig till att skapa en konkurrerande tv-kanal mot public service. Detta skulle kunna vara en uppgift för rådet/bolaget att ta initiativ till ett projekt för detta. Finansiering genom delägarskap med enheter om 1 000 kr i aktier. Förmodligen behöver man komplettera nyheterna med sport och underhållning så att tittarna blir kanalen trogen. Reklamintäkter står sedan för finansiering av driften. Den högerorienterade FOX-kanalen i USA sopade banan med CNN, vilket visar att det finns underlag för program med andra nyhetsperspektiv
Fria media har hela tiden varit emot massinvandringen och Islam. Hade fler människor haft tillgång till dessa åsikter hade Sverige förmodligen sluppit stora sociala kostnader för att inte tala om skjutningar. Splittringen i Sverige hade också varit mindre.
Fria media står dock och stampar. Något behöver göras. Samhällsdebatten måste vitaliseras. Det perspektivet är viktigt anser vi i föreningen Medborgarperspektiv.se.
Skribent Åke Thunström (ordf)
20240523
Texten är fri att använda
Dokument nr 9
Övriga dokument, se https://www.medborgarpolitik.nu/category/lobbying/
Avs kan kontaktas för att vara med på distr. lista.

Rätt och fel om invandringen

Syftet med denna text är att förse opinionsbildare med argument mot vanligt förekommande påståenden om invandringen (några utstickare till det förekommer).
”Utan invandrare stannar Sverige.”
Påståendet är delvis sant:
invandrare, tillsammans med andra generationens invandrare, utgör idag ca 1/3 av Sveriges befolkning. Det vore därför konstigt om inte Sverige stannade om alla av dessa som jobbar gick hem! M.a.o närmast en truism. Till det kan också sägas att Sverige fungerade före de tjugo sista årens stora invandring.
En variant på samma tema är påståendet: ”Utan Invandrare stannar vården”.
Påståendet saknar relevans som vittnesbörd för att invandringen varit lyckosam eftersom antalet invandrade läkare, vårdbiträden etc måste sättas i proportion till invandrarnas egna vårdbehov för vilket det saknas uppgifter om.
En tredje variant på samma tema är påståendet ”Invandringen är lönsam”.
Så är ej fallet. Flera undersökningar har visat på hög arbetslöshet och låg intjäningsnivå bland invandrare.
15% bland utrikesfödda är arbetslösa, 5,1% bland inrikesfödda.
https://www.ekonomifakta.se/fakta/arbetsmarknad/integration/arbetsloshet-utrikes-fodda/
Finansminister Elisabeth Santesson på X 12 feb 2024: 700 000 invandrare kan inte försörja sig själva. Det kostar Sverige 132 miljarder kronor årligen.
Om invandrarna som kollektiv skulle vara lönsamma borde de också deras produktion av färdiga tjänster och varor rimligen stå för 1/3 av vår BNP då de är 1/3 av befolkningen (inkl andra generationen födda i Sverige). Dit torde det vara långt kvar.
”Hårda straff fungerar inte – brottslingarna avskräcks inte”
Detta påstående har sin riktighet när det gäller brott begångna pga dålig impulskontroll, men man får inte glömma att så länge brottslingarna är bakom lås och bom kan de inte begå nya brott; därför fyller hårda straff en (självklar) funktion.
”Man ska inte ställa grupper mot varandra.” 
Det kan man visst. Statsbudgeten utgör själva essensen i det politiska arbetet att prioritera medel till olika grupper.
”Kritik av Islam är islamofobi”
Mot detta kan anföras att kritik mot hedersförtryck, kvinnoförtryck, teokrati (religiöst envälde), drakonisk lagstiftning (sharia), förföljelse av oliktänkande (jihad/krig och antisemitism) och HBTQ-förakt inte är en fobi utan ett tydligt västerländskt avståndstagande från medeltida värderingar.
”Det är diskriminerande med poliskontroll av människor med utländsk utseende.”
Mot detta kan anföras att det ligger i sakens natur att man bara visiterar de som ser ut som utlänningar om man nu vill ha utlänningskontroll pga av att vi har många illegala invandrare. Meningsmotståndare menar alltså att utlänningskontroll inte bör genomföras då det också drabbar invandrare som blivit svenska medborgare.
”Invandringen är inte orsaken till nuvarande gängkriminalitet.”
Mot detta kan anföras den numera väletablerade kopplingen:
stor invandring ——-> stort utanförskap ——-> stor kriminalitet.
Att erkänna detta samband i samhällsdebatten har många märkbart svårt för. Det svider uppenbarligen att koppla avgörande samhällsproblem till invandring.
”SD grundades av nazister”
Sant är att grundarna kom från nazistiska sammanhang men nuvarande SD har under lång tid haft nolltolerans mot nazism. Däremot kan man konstatera att Vänsterpartiet grundades av anhängare av (Sovjet)kommunismen en ideologi som krävt fler oskyldigas liv än nazismen. För denna bakgrund krävs det idag tyvärr inga ursäkter.
Avslutning
Med ovanstående strids det i kommentarsfält och i teverutan. Varför då inte vara rustad med lite motargument?
Så är i alla fall vårt perspektiv i föreningen Medborgarperspektiv.se.
Skribent Åke Thunström (ordf)
20240510
Texten är fri att använda
Dokument nr 8
Övriga dokument, se https://www.medborgarpolitik.nu/category/lobbying/
Avs kan kontaktas för att vara med på distr. lista.

Dan Ahlmarks artiklar om angreppen på västerlandet

Det pågår kontinuerliga angrepp på västerlandet för att bana väg för ny form av marxism. I nedanstående krönikor går Dan Ahlmark igenom dessa angrepp. Kulturmarxismen är i sanning en destruktiv lära som vill nedmontera och bygga något nytt som bokstavligen och beprövat är sämre. I dess kölvatten finns identitetspolitiken som fokuserar på utsatta grupper och postmodernismen som struntar i värderelationer.

Oskäliga angrepp på den västerländska civilisationen

Om kulturmarxisternas nedklassning av västerlandet, en nedklassning som kan bli västerlandets fall.

https://www.medborgarpolitik.nu/2024/04/23/oskaliga-angrepp-pa-den-vasterlandska-civilisationen/

Västerlandet har ingen grund till skam

Västerlandet var en mindre aktör inom slaveriet jämfört mot afrikanerna själva och muslimerna.

https://www.medborgarpolitik.nu/2024/04/23/vasterlandet-har-ingen-grund-till-skam/

Därför är svensken fri från skuld

Trots påståenden om att svensken inte förtjänar att bo i Sverige.

https://www.medborgarpolitik.nu/2024/04/23/darfor-ar-svensken-fri-fran-skuld/

Svenskarnas tacksamhetsskuld är missriktad

Vänstern vill göra oss skuldmedvetna för våra framgångar. Bristande utveckling (i länder) är främst en följd av politiska beslut.

https://www.medborgarpolitik.nu/2024/04/23/svenskarnas-tacksamhetsskuld-ar-missriktad/

LÄNDER OCH CIVILISATIONER SKILJER SIG  –  OCH  VISSA ÄR BÄTTRE!

Västdemokratierna generellt visar mycket bättre värden än t ex socialistländer. Länder väljer själva om de vill bli bra. Facit finns hur man bör göra.

https://www.medborgarpolitik.nu/2024/04/23/lander-och-civilisationer-skiljer-sig-och-vissa-ar-battre/

MENA-invånare inga offer för vit överhöghet och dominans

Vita har ingen skuld, att vita på något sätt ska anses vara sämre människor, är löjeväckande. Många människor luras på sin framtid på grund av sämre kulturer, felaktiga samhällsstrukturer och ofrihet.

https://www.medborgarpolitik.nu/2024/04/23/mena-invanare-inga-offer-for-vit-overhoghet-och-dominans/

Bilden av slaveriet måste nyanseras

Slavhandeln till USA var marginell, däremot förslavades många miljoner vita av muslimer. En stor intern slavhandel fanns i Afrika.

Den vita människan var inte värst när det gäller slavhandel. värst var muslimer, sen afrikaner och sen västerlandet.

https://www.medborgarpolitik.nu/2024/04/23/bilden-av-slaveriet-maste-nyanseras/

Västerlandet har haft en helt avgörande betydelse för världens utveckling. Detta perspektiv måste man ha i åtanke anser vi i föreningen Medborgarperspektiv.se.

Skribent: Dan Ahlmark

Ordf Åke Thunström

20240424

Texten är fri att använda

Dokument nr 7

Övriga dokument, se https://www.medborgarpolitik.nu/category/lobbying/

Avs kan kontaktas för att vara med på distr. lista.

Bilden av slaveriet måste nyanseras

Det är dags att aspekter som ofta förbises med slaveriet lyfts fram i en annars förljugen diskurs som belägger Västerlandet med en fullkomligt orimlig skuldbörda. Det skriver Dan Ahlmark.

Tidigare publicerad 25 januari 2020 i Nya Dagbladet
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

I Sverige försvann slaveriet helt under 1400-talet liksom i många andra länder i Europa. Livegenskap (bundenhet till ett markområde och arbetsplikt till ägaren) fortlevde dock i vissa och avslutades först under 1700-talet, eller som i Ryssland under 1800-talet.

På andra kontinenter ej influerade av kristendomen, renässansen och upplysningen, fortsatte man dock att se slaveri som en helt naturlig del av livet och samhället. I vissa muslimska länder dominerade den synen fortfarande under en del av 1900-talet. Slavens rättsliga ställning skilde sig naturligtvis mellan länderna.

Idag utnyttjas tidigare slaveri som en del av vänsterns angrepp på den västerländska civilisationen. Man syns hävda att europeiska nationers medverkan i slavhandeln och dess utnyttjandet av slavar i Syd- och Nordamerika var något särpräglat ont, som inte förekommit lika brett och frekvent någon annanstans i världen. Kritiken skapar ett intryck av att vita varit värst i historien gällande slaveri, och som begått unika brott mot mänsklig värdighet och främst afrikanernas rätt att leva fritt. Hur sant är då detta?

Sällan nämns sådant som att fler vita européer under perioden 1400-1850 togs som slavar för försäljning i muslimska länder, än antalet svarta som under samma period fördes av vita till Syd- och Nordamerika från Afrika. För att skapa ytterligare klarhet kring liknande sällan nämnda saker på området vill jag i en lite längre artikel utgå från främst fyra frågor gällande slaveriet enligt följande:

1) Vilken roll spelade européer för införande av slaveri-institutionen i Afrika?
2) Har europeiska stater varit ledande i slavhandel med afrikaner?
3) Hur stor var USA:s roll som kund av slavar från Västafrika till Amerika?
4) Hur betydande var tillförseln av europeiska slavar till muslimska länder
jämfört med afrikanska till Amerika?

1) Vad gäller européernas roll gällande slaveriet som institution i Afrika, kan för det första nämnas att slaveriet där var endogent. De afrikanska folken hade slavar mycket tidigt i historien, och någon export utanför Afrika förekom även då. En kompletterande och kontinuerlig efterfrågan på slavar skapades därefter under andra hälften av 600-talet e.Kr., efter den muslimska erövringen av inledningsvis nordöstra Afrika. Redan 652 tvingade exempelvis den arabiske krigsherren Abdullah ben Said genom ett avtal sudaneserna att regelbundet leverera slavar till Nordafrika.

Tillgängliga uppgifter gällande medeltiden visar en utbredd tillämpning av slaveri i många afrikanska riken och väl organiserade system för kontinuerlig tillförsel av trälar. Reguljära krig skapade ett stort antal krigsfångar; genom privata räder rövades människor bort från sina hemtrakter; och barnafödslar, fattigdom och straff för begångna brott skapade i övrigt många slavar på kontinenten. En fri afrikan ägde ofta en eller flera, som då främst tog hand om det fysiska arbetet på dennes ägor.

Behandlingen av slavarna i olika områden skilde sig naturligtvis. En minskning av slaveriet av moraliska skäl, som i Europa, skedde senare inte i afrikanska samhällen. Data saknas i mycket gällande antalet i olika riken och regioner, men någon information finns beträffande slutskedet. Gällande det beryktade västafrikanska kalifatet Sokoto uppskattades hälften av befolkningen vara slavar under 1800-talet. Uppgifter insamlades 1830 om befolkningen i det stora afrikanska imperiets Oyo’s huvudstad, och man fann då att slavarna utgjorde cirka två tredjedelar av invånarna. Även om andelen ökat under århundradena och dessa specifika tal är höga, var andelen nämnvärd redan innan européerna inträdde på scenen. Mot den bakgrunden spelade vita människor ingen roll för slaveriets uppkomst i Afrika. De utnyttjade vid sin ankomst institutioner och system som redan fanns på plats sedan tidigare.

2) För att behandla frågan huruvida européer var ledande avseende afrikansk slavhandel, måste man för det första skilja mellan vad vi kan kalla intern slavhandel och extern. Den interna gäller slaveriet inom de subsahariska afrikanska länderna (länder och områden söder om de muslimska kuststaterna vid Medelhavet). Antalet slavar i detta område torde under historiens gång ha varit betydligt högre än de, som fördes norrut eller västerut till andra länder. Vilken andel av dessa ”interna” slavar som bytt ägare genom en köptransaktion är okänt, men antalet slavar torde klart ha varit mycket högre än de som såldes genom den externa slavhandeln. Den senare externa slavhandeln avser de slavar, som såldes till de muslimska kuststaterna inklusive Mellanöstern plus de som fördes till Syd- och Nordamerika av européer.

Den verkligt stora och kontinuerliga externa slavhandeln i Afrika gällde just de nordafrikanska kuststaterna samt Mellanöstern. Slavar fördes dock även långt utanför detta område. Kungen av Bengalen (Indien) uppges exempelvis ha ägt 8000 afrikanska slavar i mitten av 1400-talet. Människor rövades därvid bort från Östafrika och andra regioner. Slavtransporter genom Sahara förekom långt före muslimernas erövring av Nordafrika, så ökenområdet hade sedan länge genomkorsats av slavkaravaner med sikte på de stora städerna i norr. Genom krig eller ständiga slavräder utarmades sedan under mer än elvahundra år betydande delar av (inledningsvis främst) Östafrika genom muslimernas kontinuerliga angrepp norrifrån. Även muslimska områden söderut kunde drabbas, men självfallet blev huvudsakligen polyteistiska områden attackerade.

Uppskattningarna om antalet afrikanska slavar i muslimska länder varierar mellan 11 och 32 miljoner.1 Man kan då betänka att zanj-upproret i södra Irak av bland annat afrikanska slavar, vilket varade under fjorton år (869-883 e.Kr.), redan beräknas ha omfattat hundratusentals aktiva och präglade livet där under mer än ett decennium.

Om vi begränsar oss till den muslimska slavhandeln sedan slutet på 600-talet, talar vi om elva till tolv hundra år under vilka slavar förts till Mellanöstern eller kuststaterna vid Medelhavet. Under de mer än 700 år som förflöt innan européerna nämnvärt deltog i afrikansk slavhandel, fördes nära 10 miljoner slavar in till det området, enligt forskaren T. N’Diaye.2 Medan denne beräknar det totala antalet afrikanska slavar i området under hela slavperioden till minst 17 miljoner, anger WikiIslam3 antalet till 28 miljoner.

Ett medeltal av volymuppskattningarna gällande totalantalet ger 21,5 miljoner slavar sålda i muslimska länder, och andra historiker kommer till liknande siffror – runt 20 miljoner). Under den långa period det gäller, blir det dock mindre än 20 000 slavar per år. Men antalet ökade mot slutet av perioden, vilket sänker det årliga antalet tidigare.

När efterfrågan på slavar från Syd- och Nordamerika inledde en nämnvärd import av afrikaner från början av 1500-talet, kunde européerna snabbt utnyttja befintliga institutioner och det existerande systemet i Afrika för sina inköp. Kungar i svarta riken uppskattade den nya efterfrågan och blev ytterst förmögna genom den. Utan dessa makthavares medverkan hade slavhandeln västerut blivit kraftigt reducerad. Man har även tvivlat på att den kunnat existera ifall afrikanska kungar och andra ledare inte sett försäljningen till européer som förmånlig. Över 80 procent av slavarna såldes till européerna genom muslimska slavhandlare, som också gjorde betydande vinster.

Mellan åren 1525-1866 exporterades 12,5 miljoner slavar till den Nya Världen och 86 procent – 10,7 miljoner – överlevde sjöresan.4 Antalet slavar, som exporterades dessförinnan till västliga öar utanför Afrika och Amerika kan uppskattas till något mera än ett par hundratusen. Även om en del slavar togs från den befintliga stocken i Afrika, orsakade självfallet denna nya efterfrågan regionalt en nämnvärd ökning av slavräderna just för exporten västerut och främst till Amerika.

Oavsett vilken realistisk bedömning man gör av den muslimska slavimporten, överstiger denna mycket kraftigt exporten till Amerika. Svarta som exporterades till främst Portugal och Spanien efter avslutningen av reconquistan (1492), påverkar inte den slutsatsen. När man idag av politiska skäl konsekvent kritiserar européer för att ha dominerat slavhandeln och utnyttjandet av slavar är detta således en osann bild.

Om man bortser från det betydande och kontinuerliga inhemska slaveriet inom Afrika söder om Sahara, är det i själva verket de muslimska länderna som dominerat importen av afrikanska slavar samt slavhandeln i stort.

Den tredje frågan är viktig att behandla eftersom den vanliga föreställningen är att USA varit det stora slavlandet i världen. Det är det land som alltid nämns i samband med afrikanskt slaveri. En för allmänheten okänd information i det sammanhanget är att blott 450 000 (4,2 procent) av slavarna som transporterades till Amerika, fördes till USA.4 Den volymmässigt stora destinationen var istället Sydamerika och särskilt Brasilien, samt länderna i Karibien. Blott kolonialmakternas slavimport till Karibien, där afrikanerna arbetade på plantager, var mycket större än USA:s andel. Genom de ofta bättre levnadsförhållandena i USA jämfört med många andra destinationer, ökade snart den svarta befolkningen i USA. De svarta i USA tilläts nämligen ofta – i motsats till de flesta muslimska länder – att ha familjer.

När det kommer till frågan om slaveri och etniska övergrepp måste man vidare även notera de européer som förslavades under perioden 1400 till 1850. I synnerhet det ottomanska väldet var centrum inte bara för svart slaveri, utan även för vitt. Snart efter islams tillkomst och dess första erövringsvåg började slavräder precis som i Afrika riktas mot europeiska länder. Med minskningar under perioder, då muslimska stater militärt led nederlag i väst, fortsatte dessa oupphörligt fram till mitten av 1800-talet. Data som följer nedan gäller tiden efter år 1400. Tidigare förslavande av vita i Mellanöstern eller Nordafrika under den muslimska erövringen av den kristna världen där, samt exporten söderut av vita slavar från det muslimska Spanien, är inte inkluderade. Exkluderad är även tidigare handel med vita slavar från Europa till Mellanöstern och den svarta slavimporten till Portugal och Spanien.

Historikern Emmet Scott beskriver tre europeiska regioner där erövring av slavar var särskilt betydande.5 Det första området var centrala och sydöstra Europa, som under otaliga räder, krig och även under ockupation berövades delar av sin befolkning genom bortrövande av vita. Antalet bortförda har uppskattats till mellan 10 och 40 miljoner människor. En andra region var östra Europa omfattande främst Ryssland och dagens Ukraina, som utsattes för krig och slavräder av muslimska stater (bland annat Krim och Kazakhstan). Tre miljoner slaviska bönder uppskattas ha förts bort av muslimer till Krimstaten mellan 1441-1774. Avnämare för dessa östeuropeiska slavar var det ottomanska imperiet.

Ett minimum på en miljon personer bortrövades under perioden från kristna men icke-europeiska länder som Georgien, Armenien med flera. Det tredje området gällde främst kustområdena i Italien, Frankrike, Spanien och Portugal, där piratflottorna från de nordafrikanska Barbareskstaterna gjorde oupphörliga angrepp med det främsta målet att tillfångata vita (främst kvinnor). Räderna sträckte sig ibland mycket långt norrut och till och med Island drabbades. Europeisk sjöfart skadades också märkbart av pirater, som förslavade besättningarna. Antalet slavar beräknas här till 1–1,25 miljoner.3

I alla de tre angivna drabbade regionerna var skadorna ekonomiskt, demografiskt och socialt mycket omfattande. De påverkade väsentligt samhällsutvecklingen där under främst medeltiden. De mänskliga tragedierna kan vi knappast föreställa oss. Som ett absolut minimum togs 14 miljoner européer (slavar från kaukasiska länder medräknas inte) från Europa som muslimska slavar och fördes till främst Mellanöstern och Nordafrika. Sannolikt var siffran mycket högre. Det innebär, att muslimerna (minimalt) tog flera europeiska slavar från Europa till islamska stater än antalet afrikaner sålda av vita i Syd- och Nordamerika. Dessa muslimska länder (och särskilt Turkiet) har alltså haft en oerhört destruktiv inverkan på både Afrika och Europa.

De egentliga storleksförhållandena gällande olika grupper av slavar och vem som egentligen bär mest skuld tystas nu ned och döljs på grund av dagens rådande ideologi.

Beträffande de fyra frågor som formulerades i början av artikeln är alltså de politiskt korrekta svaren helt felaktiga. Européer utnyttjade den slaveri-institution som existerade i Afrika när de kom dit. De var inte heller på något vis ledande i världen gällande utnyttjande av afrikanska slavar eller beträffande denna slavhandel. USA spelade en perifer roll som avnämare av afrikanska slavar.

Skälet till att fördomarna idag är så starka och vitt spridda i Väst om de vitas roll i denna helt förkastliga verksamhet, beror sannolikt på vänsterns växande roll gällande historieskrivning och dess dominans av media. Under senare decennier har tillkommit att araber och svarta muslimer oftast kraftigt vill nedvärdera eller direkt dölja de brott muslimer begått i Afrika. De har nu en stark ställning i många länder söder om Sahara, och önskar knappast att deras trosfränders tidigare ytterst grymma handlande ska bli belyst.

Beträffande omfattningen av förslavandet av européer jämfört med afrikaner, är det höga talet för européer anmärkningsvärt och något som mycket sällan lyfts fram. Att det muslimska slaveriet av vita under perioden (talet 14 miljoner är ett absolut minimum) överstiger antalet afrikaner, som transporterades västerut, förvånar sannolikt de allra flesta. Men inte heller detta förhållande passar vänsterns ideologi och den politiska korrektheten, så det döljs i skolor och universitet samt i media. På detta som på så många andra områden kommer förvånande data att spridas, när politisk korrekthet stoppas i Sverige.

Fram till upplysningen såg de allra flesta människor i världen slaveri som något självklart och naturligt. Européer förslavade så småningom (med undantag för livegna i vissa länder) ej varandra, och även muslimer undvek under normala omständigheter att förslava sina egna trosfränder. I de flesta länder accepterades dock slaveri under vissa förutsättningar även gällande egna landsmän.

Men, i slutet av sjuttonhundratalet började man, i Väst, i enlighet med upplysningens idéer, att arbeta för att eliminera acceptansen av själva idén om slaveri.

Man fick snabbt framgång i till exempel England, och detsamma gällde snart flera andra länder. 1807 beslutade USA och Storbritannien att förbjuda transporter av slavar till Amerika, och den brittiska flottan arbetade mellan 1815 och 1865 på att upprätthålla förbudet, vilket många länder i Sydamerika och Karibien inte respekterade. Transporterna minskade, men eliminerades inte helt förrän 1870. Vitas deltagande i slavhandeln över Indiska oceanen avslutades också.

Inga andra kulturer än delar av den västliga hade en sådan inställning till slaveriet, och försöken att övertyga islamska länder om att eliminera institutionen mötte mycket starkt motstånd. Endast Västerlandets makt och växande inflytande under artonhundratalet kunde, trots ständigt och hårt motstånd, långsamt men i stor utsträckning eliminera slaveriet i världen. Det var en unik insats till nytta för människor i alla nationer.

Dan Ahlmark

 


Källhänvisningar
[1] American ThinkerTime to Set the Record Straight on Slavery
[2] Africa Global NewsThe Arab Muslim Slave Trade
[3] Wiki Islam
[4] The Root – How Many Slaves Landed in the US?
[5] New English Review – The Islamic Trade in European Slaves
[6] Ohio State News – When Europeans Were Slaves

“MENA-invånare inga offer för vit överhöghet och dominans”

Invånarna i MENA-länderna är offer – inte för vita – utan för sina egna religioner, ideologier samt undermåliga legala och andra samhällssystem. Det skriver författaren Dan Ahlmark.

Tidigare publicerad 30 augusti 2018 i Nya Dagbladet
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När den ekonomiska marxismen som ideologi rasade ihop samtidigt med Sovjetunionen och östblocket, övergick socialisterna till att tillämpa en kulturell marxism, för vilken identitetspolitik är en viktig metod. Den innebär, att man letar efter icke-ekonomiska frågor och områden, där man kan vinna popularitet och politisk makt genom att påstå att en starkare grupp förtrycker en annan (som då är offren). Förtryckarna ska därför självklart kompensera offren genom bland annat pengar och att avstå från maktpositioner och inflytande. De områden, som särskilt passar för denna ansats, gäller t ex frågor om kön, ras, religion, ursprung/nationalitet, bakgrund/klass/ekonomisk status, åldersgrupp, utbildning o dyl.

Jag ska nedan bara ta upp argumentationen på ett område, nämligen att vi svenskar bär på en skuld både inom vårt eget land och internationellt på grund av att vi rasmässigt är vita. Vanliga påståenden är då:

1. Du är privilegierad, eftersom du är vit och medborgare i ett europeiskt land.
Detta gäller i första hand män, eftersom kvinnor i sig är en förtryckt grupp (men i många avseenden anses även vita kvinnor vara privilegierade). Att vara privilegierad innebär nu en skyldighet att avstå från sina privilegier och som kompensation ge allehanda slag av förturer och förmåner och minst den standard du har till andra, som t ex invandrat till landet.

2. Av samma skäl är du också skyldig till vad vita tidigare utfört i världen till exempel tillämpat slaveri, kolonialism, s k orättvis handel och utsugning, som sägs ha lett till dagens fattigdom och ojämlikhet i tredje världen osv. Du är alltså ansvarig inte bara för händelser idag utan även för historiska processer utanför ditt land, och bör lämna ersättning för detta.

 

Låt oss då granska hur korrekta och rimliga dessa påståenden om de vitas skuld är:

1. Att svenskar påstås vara privilegierade beror främst på, att vi nu har en mycket bättre levnadssituation än t ex människor i Mellanöstern eller Nordafrika (MENA-länderna). Men det har vi på grund av vad tidigare generationer utfört i ett ursprungligen urfattigt land. För dagens svenskar är detta en gåva våra föräldrar ville överlämna till oss, och vi kan tacka dem. Från en allmän utgångspunkt är naturligtvis orsaken, att vita i stort har skapat den moderna världen, det moderna samhället, utfört i stort sett all forskning och gjort i stort sett alla uppfinningar sedan – ja, välj århundrade! Och vår ekonomiska utveckling har allmänt möjliggjorts av ett samhälle med bland annat näringsfrihet och ett okorrumperat rättssystem, som skyddar äganderätt och allmänt individens rättigheter. Detta är huvudskälet till att t ex européer/nordamerikaner är mycket rikare materiellt sett än de flesta andra länder och kulturer.

Att det medför, att vita på något sätt ska anses vara sämre människor, är löjeväckande. Utifrån en rad kriterier är deras gärningar istället oerhört beundransvärda och värdefulla. Inga länder eller kulturer i historien har åstadkommit mera för sina befolkningar än de västerländska nationerna. De som nu flyr från bristerna i sina egna länder och kulturer för att dra fördel av att vistas i nordamerikanska och europeiska länder, förstår nog ofta inte orsaken till framgången. Det är resultatet av utbildning och kompetens, ett fritt näringsliv, arbetsvillighet och bakomliggande goda samhällssystem. Att resultatet kallas privilegier för vita är helt fel, om man därmed menar, att detta beror på något onaturligt eller orätt förhållande. De vita bor helt enkelt i en stat, som erbjuder människor fördelen av att vara medborgare i ett land präglat av en kultur lämpad för frihet och framåtskridande.

Personer, som kommer från kulturer, som är klart underlägsna i viktiga  avseenden såsom teknik, kommersiell utveckling, utbildning, rättssystem, sociala förhållanden och så vidare har ingen grund för att kritisera länder, som ger sina medborgare mycket bättre möjligheter. Detta har inget med privilegier att göra utan är en följd av att tillhöra en i dessa avseenden bättre kultur. Den överlägenheten angrips nu genom tal om vit överhöghet, vit dominans osv, när den främst beror på individuell frihet, meritokrati, hårt arbete och innovationer. Istället för att kritisera den ledande kulturen, vore det naturligt för dem, som klandrar, att kritisera sin egen underlägsna kultur, som så länge berövat dem fördelen av ett utvecklat samhälles fördelar.

De infödda vitas påstådda “privilegier” används som skäl för krav på en särskilt förmånlig behandling (i många avseenden) av t ex invandrare.  Men det finns inga skäl att ge positiv särbehandling av något slag till icke-medborgare eller “förtryckta” medborgare. Kvoteringar är – oavsett typ – olyckliga, och förturer av olika slag för “offren” (t ex invandrare) framför svenska medborgare ska inte förekomma. Man ska ställa sig i kön som alla andra. Det finns ingen skuld, inga offer och inga skäl till förturer. Och de sociala skäl, som anförs, kan genomgående inte motivera, att svenskar diskrimineras. Sanningen är nog, att påståenden om privilegier och att vita därför har en skuld, i grunden oftast är rasistiska. De vita kritiseras på grund av att de är vita.

2. Beträffande det andra argumentet (vitas skuld till utvecklingsländerna) ignorerar man, att dagens svenska medborgare inte har ett dugg ansvar för t ex gårdagens kolonialister i andra länder, eller att individer inte har något ansvar för vad en allmän grupp, som han/hon sägs tillhöra, tidigare gjort historiskt i något avseende. Tidigare handel har beträffande Sverige gällt fria avtal, och dessa har inte varit påtvingade någon utan varit till nytta för bägge parter. En vanlig missuppfattning, som ibland anförs som skäl för invandring, är vänsterns tro, att den typ av slaveri eller kolonialism vissa länder i Väst tillämpat under perioder av sin historia, varit värre än andra länders eller imperiers. Men det är fel. Man har då inte insett att de länder, som västerländska stater handlade med eller till och med koloniserade, genomgående sedan historiens början i t ex Afrika tillämpat omfattande slaverisystem. De slavar, som Väst olyckligtvis förde till främst Syd- men också Nordamerika, såldes därför till européer av i största utsträckning islamska eller afrikanska slavhandlare i Afrika eller regeringar där. Dessa var tacksamma för nya kunder som komplement till den traditionella slavhandeln, som pågått i regionen i så många sekler. Dessa aspekter döljs t ex i skolans läroböcker på grund av dagens politiska korrekthet. De islamska och huvudsakligen arabiska länderna i Nordafrika och Mellanöstern har en oerhört mycket längre (och brutalare) historia gällande afrikanskt slaveri än de europeiska. Det är knappast ett motiv för att acceptera invandrare därifrån på grund av slaverifrågan.

De vita anpassade sig tyvärr och utnyttjade sederna i de länder man handlade med eller i vissa fall koloniserade. Men från och med början av 1800-talet eliminerade européerna (främst på grund av kristendomens och upplysningens inverkan) slaveriet i världen under hård opposition från självständiga slavländer och kolonialmakter, som inte var västerländska. Inga hjälpte de vita européerna med detta utan andra motarbetade istället politiken. Och Europa lämnade efter andra världskriget oftast sina kolonier, och de f d koloniserade länderna uppskattar trots allt väsentliga delar av den samhällsförnyelse europeisk kolonisation medförde. Men att koloniseringen i sig var helt fel, vet vi alla. Inhemskt förtryck är oftast att föredra framför utländskt.

Dagens vita har inget som helst ansvar för rasförfädernas handlingar, och svenskars deltagande i slavhandeln är helt obetydlig (mindre än 1 promille).  Svenska staten började agera mot och förbjuda svart slaveri för över 200 år sedan. Om personer i vårt land nu vill stödja andra länder, är det deras beslut. Stater ska inte göra det, och därför har jag tidigare föreslagit, att den offentliga svenska u-hjälpen av flera skäl bör avslutas. Hjälp bör beslutas av individer, och de kommer att vara mycket generösa. Och Väst ger redan en helt ovärderlig hjälp genom att utvecklingsländerna fritt får utnyttja den västerländska civilisationens kunskaper och produkter: en gåva de aldrig kan eller behöver betala tillbaka och som hjälper dem oerhört – mera än något annat!

Att t ex MENA-länderna trots detta sedan världskriget i mycket misslyckats med sin ekonomiska utveckling är helt deras eget fel. De har låtit sig hindras av felaktiga ideologier men också kulturer, som de valt att inte förändra. Fattigdomen och att deras befolkningar delvis vill utvandra bär vi inget ansvar för. Deras regeringar vidmakthåller på grund av och eliternas hänsynslöshet misslyckade kulturer och motsvarande uppbyggnad av samhällena. Invånarna är offer – inte för vita – utan för sina egna religioner, ideologier samt undermåliga legala och andra samhällssystem. Som libertarian är det plågsamt att se så många människor lurade på sin framtid på grund av sämre kulturer, felaktiga samhällsstrukturer och ofrihet. Men vi svenskar har inget ansvar för utvecklingen i nationer i andra delar av världen.

Dan Ahlmark

LÄNDER OCH CIVILISATIONER SKILJER SIG  –  OCH  VISSA ÄR BÄTTRE!

Tidigare publicerat i Frihetsportalen 2018-04-28

Av Dan Ahlmark

Det är emot politiskt korrekt tal att säga, att olika civilisationer har olika värde. Kanske värre är att hävda bakgrunden till uttalandet: att vissa civilisationer (om vi med det menar de dominerande värdena samt systemen och sätten att leva i ett land eller region) är överlägsna andra dvs att de senare är underlägsna de förra bl a såsom allmänna levnadsmiljöer för sina invånare. Politisk korrekthet bannlyser omdömen om skillnader, såvida det inte gäller negativa omdömen om västländer. Men att nivellera olika civilisationers värde förekom inte tidigare t ex före Berlinmurens och Sovjetunionens fall. Då kämpade marknadssamhällena (blandekonomierna) i Väst på alla sätt mot det socialistiska blocket. Marxisterna i Väst (kommunister, socialister, radikala socialdemokrater osv) såg inte – som nu – det som viktigt att hindra jämförelser mellan olika samhällsformer. Skälet var då, att kommunisterna ansåg och sade, att de representerade den överlägsna samhällsformen, som så småningom skulle vinna över det underlägsna Väst.

Frågan om jämförelser mellan samhällsformer/civilisationer är väsentlig för alla intresserade av frihet. Att fria samhällen allmänt utvecklas snabbare och har bättre ekonomier och allmänna levnadsförhållanden dvs att frihet medför välsignelsebringande verkningar i oerhört många avseenden för hela samhället, är viktigt för fria staters överlevnad. Underlaget för att säga, att vissa civilisationer är överlägsna andra måste naturligtvis vara empiriskt. Historiskt finns många exempel på, hur frihet medfört uppseendeväckande resultat gällande mänsklig kreativitet och utvecklingskraft i länder tillsammans med en oerhörd seghet och militär styrka. Idag kan man objektivt mäta tillståndet i de flesta avseenden i ett land och kan då t ex konstatera att gällande de allra flesta kriterier västdemokratierna generellt visar mycket bättre värden än t ex socialistländer. Om kriterierna är väl valda och täcker de för människor väsentligaste livsområdena, kan underlaget sedan användas för att uttala sig om olika länders/regioners/civilisationers värde – utifrån de valda aspekterna. Och om kriterierna verkligen täcker de fundamentala förutsättningarna för att kunna leva fritt, utvecklande och välmående, är sådana bedömningar om relativa värden hos olika civilisationer rimliga och intressanta.

Ett exempel på mätsystem är FNs Human Development Index, som är mycket bredare än enkla BNP-mätningar per capita. Sedan täcker sådana index inte alla aspekter, men vilka uttalanden och omdömen gör det ? Om tvivel finns, låt oss då mäta förslagen om ytterligare kriterier och se, om de betyder något! Ifall man gör sådana mätningar beträffande ekonomiska och sociala förhållanden, kan man fastslå, att västdemokratierna generellt är överlägsna de system, som bygger på socialism, eller andra politiska ideologier med stark och intervenerande statlig ekonomisk planering (alternativt kraftigt påverkande lagstiftning, som hämmar det ekonomiska livet). Argentina har under nittonhundratalet varit ett exempel på det senare.

Väst är också överlägset regioner, som präglas av en stark religiös inriktning, vilken tillåts påverka staternas politik på ett djupgående sätt. Den typen av samhällen kanske inte alls har detaljplanerade ekonomier, men staten har ofta stor betydelse för den ekonomiska verksamheten genom vissa monopol, olika etableringshinder alt. andra hinder för konkurrens, stark favorisering av vissa aktörer dvs kompiskapitalism osv. Sådana samhällssystem t ex i Mellanöstern uppvisar också en mycket hög frekvens av politiskt våld mot sina invånare vid sidan av att de dessutom orsakar en hög frekvens av krig mellan regionens stater. Det är länder utan nämnvärd politisk pluralism utan istället ett auktoritärt styre t ex diktaturer med varierande grad av detaljerad samhällskontroll och brutalitet mot oppositionen. En konsekvens är då ofta fysiska övergrepp mot oppositionella samt långvariga och brutala straff för motståndarna. Kontrollerade media, en stark politisk polis och ett helt partiskt ”rättssystem” är delar av upplägget. Det interna politiska våldet kompletteras kanske också av annan typ av stark samhällelig kontroll inkl våld genom stam- och klanlojaliteter kombinerat med en auktoritär patriarkal struktur med stor makt över familjemedlemmarna (och särskilt de kvinnliga). Mätsystem bör utformas för att även fånga in denna typ av förtryck, som så kraftigt påverkar individers handlingsfrihet och upplevelser av ett gott liv.

Gällande länder, som tidigare befann sig på en likartad låg ekonomisk nivå, har vissa under efterkrigstiden lyckats starta en snabb ekonomisk utveckling och bygga upp anständiga samhällen. Man behöver bara nämna Singapore, som från en liknande utgångspunkt som många utvecklingsländer nu placerat sig extremt högt på Human Development Index för stater. Vi vet numera, att länder i realiteten egentligen själva väljer sin utvecklingstakt och sin utvecklingsnivå. Det sker genom deras val av utformningen av sina institutioner och av deras politik i många avseenden. Grundläggande för framgång är då politisk pluralism och demokratiska rättigheter i kombination med ekonomisk frihet: frihet att etablera och driva företag på marknader ej nämnvärt påverkade av monopol, staten eller kompiskapitalism, utan vilka tillåter konkurrens. Ett legalt system, som skyddar personers och företags äganderätt och är opartiskt i tvister kompletterar näringsfriheten. Skattesystemet ska samtidigt inte straffa framgång genom tung beskattning osv. I särskilda fall har asiatiska länder lyckats att förena ekonomisk frihet med politisk ofrihet t ex Kina, men vi vet inte hur varaktigt ett sådant system egentligen är.

Länder, som fortsätter att kräla på en låg utvecklingsnivå har tidigare gjort felaktiga val i många avseenden. Men det kan ändras, om man till slut ändå beslutar sig för att reformera landet och omforma politiken i en utvecklingsvänlig riktning. Men man kanske i realiteten väljer att kvarstå på botten, eftersom man inte är villig att dela den politiska makten, tillåta konkurrens på viktiga marknader och eliminera kompiskapitalism eller att säkerställa ett rättssystem, som hindrar konfiskationer, korruption och godtycklig utsugning av framgångsrika företag. De valen är varje nations, och de avgör graden av dess utvecklingstakt och snart dess utvecklingsnivå.

Ett exempel är en unik FN-rapport från 2002 (1) gällande Mellanösterns utveckling (Israel inkluderas ej) och som analyserade skälen till den regionens efterblivenhet. I sitt arbete använde man bl a ett breddat Human Development Index (HDI). Rapporten fann, att politisk maktkoncentration, kompiskapitalism och frånvaro av utvecklingsincitament; efterblivna sociala strukturer med bl a kvinnoförtryck, låg utbildningsnivå osv lade stora hinder i vägen för utveckling. I Mellanöstern är det läget speciellt svårt att övervinna, eftersom många förlegade institutioner och otidsenliga missförhållanden är osedvanligt starkt förankrade i ländernas kulturer och – i slutändan – en helt dominerande religion. Beträffande politik kan noteras, att regionen inte ens kunde godta FN-deklarationen om Mänskliga Rättigheter utan utformade pga religionen sin egen rättighetsförklaring, som främst då bara bevarar missförhållanden.

Senare utveckling förändrar inte bilden. Arabländernas sammanfattande indexvärde (gäller det vanliga HDI) överstiger bara (1) subsahariska Afrika, (2) gruppen små ö- eller kuststater på (främst) södra halvklotet, samt (3) länder i kontinentala Sydasien (vid sidan av Indien och några mindre länder främst de stora muslimska staterna Pakistan, Bangladesh och Iran). Inom arabländerna ligger de nordafrikanska arabstaterna utanför Mellanöstern – med undantag för Marocko – över HDI-värdet för Mellanösterns länder, som alltså visar särskilt låga värden.

På basis av en samlad bedömning av en rad objektiva kriterier kan man alltså säga, att demokratierna i Väst generellt representerar en överlägsen samhällsform jämfört med vad man finner i t ex Mellanöstern. Människorna i många arabländer syns ha allmänt insett, att deras regeringar inte klarar av (eller ens önskar) att skapa en modern samhällsstruktur, som möjliggör goda livsvillkor. Bl a massinvandringen till Europa, som bara delvis orsakas av krig, är ett tecken på det. Men fortfarande inser nog bara en minoritet det klara sambandet mellan dåliga (ibland usla) levnadsförhållanden och landets civilisation. De är fortfarande förblindade på liknande sätt som många av våra politiker, som talar om fördelarna av bl a kulturell berikning genom invandring.

(1) Arab Human Development Report 2002 (AHDR):
http://www.merip.org/mero/mero072602
http://www.meforum.org/513/how-the-arabs-compare

Svenskarnas tacksamhetsskuld är missriktad

Våra förfäder arbetade för att ge oss bästa möjliga förutsättningar att leva just i Sverige. I den mån vi känner tacksamhetsskuld ska den därför riktas enbart till dem, inte till några u-länder. Det skriver Dan Ahlmark.

Tidigare publicerad 15 augusti 2020 i Nya Dagbladet
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Under samma tid som idéer om stor frihet för individen och dennes rätt att delta i politiska beslut växte fram i västerlandet, började samma principer tillämpas även inom det ekonomiska livet. Inom mindre än två sekel kom dessa att helt omvandla ländernas ekonomi och lyfta befolkningen upp till en standard man tidigare inte ens kunnat drömma om. Skälet var den fria marknadsekonomin och skapandet av teknisk utveckling för kommersiella ändamål tillsammans med fri kapitalbildning, det vill säga kapitalismen. Effekten blev en revolution på de flesta områden.1

I tider när det dominerande narrativet kollektivt skambelägger vita människor som folkgrupp på bred front kan man samtidigt konstatera att det är samma vita människor som i huvudsak skapat den moderna världen. Det inkluderar bland mycket annat den moderna vetenskapen sedan många århundraden, liksom teknisk utveckling och tillämpning i form av den industriella revolutionen; den moderna företagsledningen med dess imponerande ekonomiska effekter; de medicinska landvinningarna som bland annat legat till grund för den enorma folkökningen i världen; regler för människors relationer i samhället, vilka skapar förutsättningar för dess dynamiska utveckling och mänsklig frihet i alla avseenden.

Den västerländska kunskapen om hur samhällen kan utvecklas om man tillämpar rätt samhällssystem, kan nu användas av alla nationer. Bland asiatiska länder kan som tidiga framstående exempel nämnas Japan och de fyra asiatiska tigrarna, vars exceptionella framgångar senare inspirerat andra länder. Problemet är bara att den frihet, äganderätt, rättssystem samt skattelagstiftning, som normalt krävs, ofta inverkar negativt på etablissemangens gamla privilegier och regeringarnas makt i olika avseenden. Därför tillämpar otaliga nationer inte de för ekonomisk tillväxt mest lämpliga principerna, eftersom deras huvudmål är andra än detta – nämligen bevarad makt och rikedom.

Vänstern har svårt att förstå hur avgörande god kultur och goda institutioner – såsom individuella rättigheter, marknadsekonomi och ett opartiskt rättssystem – vanligtvis är för snabb tillväxt. Socialisterna syns heller inte förstå hur destruktiva dåliga regeringar är genom att att orsaka negativa förhållanden för företagare, vilket skapar usel utveckling och tillväxt. Istället för att angripa u-länders politik hävdar kulturmarxister med olika argument att västländer har en skyldighet att på olika vis tillmötesgå behoven och moderniseringskraven dessa har. Särskilt kvinnor har visat sig känsliga för argumentet att svenskar på grund av tacksamhetsskuld till dessa länder ska tillåta – säg – invandring.

Förklaringen som anges till denna skuld är i grunden metafysisk – att dagens svenskar inte gjort något för att födas i ett rikt land som Sverige (vi påstås ha dragit en vinnarlott i födelselotteriet) – vilket skulle göra oss förpliktigade att hjälpa människor från fattigare länder.2 Samtidigt har Sveriges välstånd skapats mödosamt under lång tid av våra förfäder, och de var på intet vis engagerade i något lotteri. De ville föda just oss och därvid i Sverige ge oss de allra bästa förutsättningar de kunde skapa. Vår tacksamhetsskuld ska därför enbart riktas till svenska förfäder och våra föräldrar, inte till några u-länder.

Sveriges välstånd har skapats mödosamt under lång tid av våra förfäder, och de var på intet vis engagerade i något lotteri.

Vänstern försöker göra oss skuldmedvetna också genom påståendet att just det svenska medborgarskapet gör oss priviligierade.3 Ordet ”priviligierad” är historiskt förbundet med att det offentliga gav någon en rätt andra inte hade. Ordet används för att det förknippas med något som verkar orättvist. Vår standard i förhållande till invånarnas i fattiga länder är dock inte alls orättvis. Den är enbart konsekvensen av att våra förfäder slet under svåra förhållanden och att dåtidens politiker hade vett att inte utforma lagar som gjorde att den ekonomiska tillväxten hindrades. Istället skrev de ofta lagar som stödde utvecklingen. Vi är på inget vis privilegierade enligt ordets rätta innebörd, och fattiga länder är ingen orsak att kräva del av vårt välstånd, vilka på grund av sina ofta undermåliga kollektivistiska regeringar inte spelar den ekonomiska roll de borde fylla.

Något som vänstern har särskilt svårt att erkänna är att skilda kulturer och samhällssystem har olika inverkan på livskvalitet och ekonomisk standard. Om vi då använder ett antal av de viktigaste kriterierna för att bedöma levnadsstandard i bred mening, framgår snabbt att länder – och därmed skilda civilisationer – skiljer sig avsevärt: vissa är just i dessa avseenden “underlägsna”. Ett mätsystem som kan användas är FN:s Human Development Index, som är betydligt bredare än enkla BNP-mätningar per capita.4 Många länder och regioner värderas:

Arabländernas sammanfattande indexvärde överstiger bara subsahariska Afrika, gruppen små ö- eller kuststater på (främst) södra halvklotet, samt länder i kontinentala Sydasien (vid sidan av Indien och några mindre länder främst de stora muslimska staterna Pakistan, Bangladesh och Iran). På basis av en samlad bedömning av en rad objektiva kriterier kan man alltså säga, att demokratierna i Väst generellt representerar en överlägsen samhällsform (i dessa avseenden) jämfört med vad man finner i till exempel Mellanöstern.

Även i övrigt okunniga människor i MENA-länderna förstår detta praktiskt, vilket är skälet till den starka viljan att emigrera till västländer. Ett gigantiskt problem i världen är att förekomsten av helt eller delvis auktoritära regeringar med usel politik är så hög. Om man granskar FN:s medlemsstater, där i stort sett alla länder ingår, gör The Economist en bred utvärdering och placerar länder i någon av fyra kategorier: ”1) fullvärdiga demokratier, 2) demokratier med brister, 3) hybridregimer och 4) auktoritära regimer. Antalet länder i respektive kategori är då, i samma turordning: 20, 55, 39 och 53 stycken – sammanlagt 167 stater”.5

Ett problem här är att även kategori 2 innehåller många politiskt oattraktiva stater, som till exempel Sydafrika, Indonesien, Brasilien, Peru, Mexiko, Malaysia och Mongoliet. Befolkningsmässigt är dessa betydande. Till sådana stater läggs sedan den stora majoriteten av hel- och halvauktoritära länder. Politiskt betyder denna medlemsstruktur att FN idag aldrig bör få inverka på viktiga politiska beslut i demokratierna. Att en korrekt ekonomisk politik grundad på marknadsekonomi och rättssäkerhet allmänt inte genomförs i världen är inte märkligt med sådana regeringar. Bristande utveckling är främst en följd av politiska beslut.

Hjälp till u-länder har sedan många decennier förts fram som ett kraftfullt medel att stötta deras utveckling, och Sverige är då världsetta i sådan hjälp per capita. Resultaten har dock varit nedslående, och den korrekta politiken vore idag att avsluta all u-hjälp (6). De svenska medborgarna bör själva individuellt få besluta om vad och hur de vill stödja. Hjälp åt utländska länder ligger inte inom ramen för det svenska sociala kontraktet. Vissa politiska val av länder som socialdemokratin gjort historiskt har varit avskräckande. Jämfört med skadorna regimerna utvecklingsmässigt tillfogar sina egna länder genom olämplig politik, väger även betydande stöd lätt. Det enda tillåtna offentliga stödet bör vara ”tillfällig katastrofhjälp och bidrag för att stötta demokrati och individuella rättigheter, samt skapandet av ett fritt ekonomiskt system inklusive dess legala komponenter” (6).

Sverige och västländerna ger redan en helt ojämförlig hjälp genom att resultaten av deras resurskrävande och långvariga tekniska och kommersiella utveckling (kunskap, metoder, teknik) i huvudsak fritt är tillgängliga för utvecklingsländerna. Inga penninggåvor kan mäta sig med denna historiskt remarkabla gåva, som tillåter u-länderna att dramatiskt avkorta tiden för att nå en hygglig nationell standard. Det som nu behövs är främst lämplig – men välkänd – politik i ett antal avseenden. Men eftersom denna ofta gäller ökad frihet och rättssäkerhet, vägrar länderna införa sådan.

Dan Ahlmark


Källor och referenser:

  1. Contra – Äldre vita män
  2. Det Goda Samhället – Kulturmarxism och unga kvinnor
  3. Det Goda Samhället – Är vi svenskar priviligierade?
  4. Frihetsportalen – Länder och civilisationer skiljer sig – och vissa är bättre
  5. Nya Dagbladet – FN har alltför många motbjudande medlemsstater
  6. Nya Tider – Varför den svenska u-hjälpen bör elimineras

Därför är svensken fri från skuld

Medan vänstern sedan östblockets fall undvikit att fullt ut förespråka socialism och planekonomi, kommer man återgå till det vid rätt tillfälle. Även om man mycket väl vet hur improduktivt ett socialistiskt system är, är ju numera dess främsta syfte att politiskt kontrollera befolkningen och hindra tillväxten av opposition. Idag är nog större delen av vänstern kulturmarxistiskt influerad, medan en mindre del fortfarande främst är präglad av traditionell marxism.

Om vi tänker på de känslor, som påverkar dess anhängare att just följa de kulturmarxistiska åsikterna och riktlinjerna, kan man säga att dessa är: skuld, rädsla och strävan efter att visa sig (eller vara) god. Av dessa verkar skuld vara starkast, följt av rädsla och därefter strävan efter godhet. En fjärde vanligen viktig beteendepåverkande känsla, som hopp, syns svag gällande kulturmarxister jämfört med de övriga tre.

Skuldkänslor verkar vanligen dominera de två andra, medan rädsla nog är starkare än att visa sig (eller vara) ”god”. Citationstecknen här beror på att drivkrafterna för godheten ofta syns vara individens osjälvständighet, och själva ”godheten” verkar frekvent leda till ondska mot andra personer än de som just avses. Hur massproduceras då skuldkänslor i det moderna samhället ? Följande metoder utnyttjas ofta för ändamålet:

  1. Skuld kan skapas genom kritiska – och osanna – uttalanden om förhållanden eller företeelser, där ett exempel är att svenskar påstås inte gjort sig förtjänta av att bo i Sverige med alla dess fördelar. Vi är bara ”lyckligt lottade” att vara födda här, och vi har därför en skuld till utvecklingsländerna. Att den enda eventuella skuld vi har är till våra föräldrar, som födde oss och på basis av sitt och tidigare släktleds arbete gav oss en bra start i ett bra land förstår vänstern inte. Någon skuld till utvecklingsländerna har vi definitivt inte.

Ett närliggande exempel är när man påstår att invånare i utvecklingsländer idag är offer för vita privilegier. Ordet ”privilegium” används för att det skapar intrycket att någon skillnad mellan oss och u-landsbefolkningar är orättvis. Men den svenska befolkningen har under hårda förhållanden under århundraden slitit och utvecklat sitt land och genom kreativitet och frihet skapat den industri som är grunden för vårt välstånd. Det skeendet hade inget samband med befolkningarna i utvecklingsländer. Ingen skuld till dem finns. Det har istället att göra med att vissa länder och civilisationer är överlägsna andra i vissa avseenden.

  1. Ett närliggande sätt att argumentera är att kraftigt ändra innehållet i honnörsord och påståenden jämfört med traditionella definitioner eller förståelsen av dessa. Ta till exempel bluffen bakom ”allas lika värde”. Själva uttrycket är en felöversättning från engelskan, och denna ges sedan ett förvridet innehåll jämfört med det traditionella innehållet av människovärde. Och denna förvridning har spelat en viktig roll för acceptansen i vårt land av massinvandringen och dess olika konsekvenser. De som opponerar sig bär därför skulden att sätta sig emot det här falskt definierade människovärdet, vilket de flesta inte vill eller vågar. På samma sätt används andra förvridna ord som angreppsvapen.
  2. Den idag politiskt effektivaste metoden att skapa skuld är dock identitetspolitik av olika slag. Denna är i sina olika versioner avsedda att skapa stora motsättningar eller – i bästa fall – reellt hat mellan grupper i samhället. Det är en viktig och troligen, eftersom man agerar på många områden, kraftfullare metod än det traditionella marxistiska klasshatet. Man talar om förtryck utfört av män mot kvinnor, av heterosexuella mot alla andra sexuella varianter, av vita mot färgade, av västerlänningar mot u-landsinvånare, av svenska medborgare mot invandrare, av välsituerade mot fattiga (traditionell marxism), av kristna mot anhängare av alla andra religioner och så vidare. Detta skapar mängder av offer och mängder av förtryckare. De senare är skyldiga – de bär därför en skuld. Att det psykologiskt är mycket skadligt att få människor att känna sig som offer bryr man sig inte om. De politiska fördelarna är för stora för sådana hänsyn.

Närmare analys visar i allmänhet att påståendena om kollektiva övergrepp/brott av detta slag saknar värde. Och det är ju så att en individ inte på något vis är ansvarig för andras handlingar, för förfädernas, vad andra länder historiskt utfört eller den vita rasen. Vårt ansvar gäller våra egna handlingar, vilket också innebär att handlingar och ord som hämningslöst välter anklagelser och skuld över andra är helt förkastliga.

  1. Den kulturmarxistiska moralen är förvånansvärt torftig. En grundläggande orsak är den bakomliggande filosofin – postmodernismen – med dess klara värderelativism. I en artikel beskrev jag de låga kraven, som gäller exempelvis godhetssignalerande kulturmarxistiska anhängare:

”Det kräver inte mera än att vara någon, som definierats tillhöra en offergrupp, eller att man tror på vissa utsagor, vars tillämpningar man kanske ibland yttrar sig om eller har rätt avsikt. Man bara existerar, anger ett mål, tror på något eller pratar om det – och vips! är man uppfylld av godhet!”

Att en persons tillhörighet i en offergrupp eller en så kallad förtryckargrupp kan vara grunden för att den individen antingen är värdefull eller har en identitet som förtryckare är oerhört orättvist, då det helt bortser från en aktörs individuella beteende och egenskaper. Det är så torftigt, att man inte kan tala om moral i sammanhanget. Kulturmarxism grundad på filosofin postmodernism kan nog sägas ha de ömkligaste och futtigaste moralnormerna av dagens ideologier i väst.

En person som konsekvent under sitt liv observerat individuella rättigheter och tagit sådana hänsyn, förespråkat frihet och politiskt stött frihetliga partier eller rörelser har inget skäl att känna någon som helst skuld av det slag vänstern vill pådyvla den. Frihetliga personer är djupt kritiska mot många av dagens samhällsförhållanden och har inget som helst ansvar för dessa.

Och breda anklagelser om kollektivt ansvar för påstådda missförhållanden i världen, fel beteende i så många avseenden och framförda av vänsterpersoner verkar genomgående vara utan värde. Gällande dem kan svensken allmänt känna sig vara helt fri från skuld. Men det finns en skuld av annat slag. Hur kan individer passivt – utan motstånd – bara se på, när vänstern på så många områden massproducerar skuldkänslor med metoderna ovan eller andra ? Hur kan passivitet i det avseendet vara förenligt med ett gott samvete ?

Dan Ahlmark

Västerlandet har ingen grund till skam

Det är en lögnaktig föreställning att de västerländska nationerna skulle varit unikt ledande och skyldiga till slaveriet som institution. Tvärtom eliminerade Väst slaveriet internationellt trots motstånd från såväl afrikaner som muslimer. Det skriver Dan Ahlmark.

Tidigare publicerad 18 juli 2020 i Nya Dagbladet
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Ett angrepp pågår sedan länge på alla västerländska länder i syfte att undergräva deras samhällsbärande värderingar och institutioner. Målet är att ersätta dagens samhälle med ett kulturmarxistiskt sådant, som då även kommer att innefatta traditionell ekonomisk marxism.

Planekonomi är – trots sin ineffektivitet – nödvändig för att kunna upprätthålla ett socialistiskt samhälle utan våldsamma uppror. Trots nämnvärda skillnader i ideologi mellan ekonomisk marxism och kulturell marxism sammanfaller deras kollektivistiska strävanden, och motsättningar kommer snabbt att lösas i den stat som växer fram. För vanliga människor i exempelvis Sverige leder en sådan dock till: ”…svåra konflikter och generationer av svenskar med skadade liv. (Resultatet)…blir… likadant som det tidigare östblockets: djup besvikelse, förtryck, elände och onödig fattigdom1.

Majoriteten svenskar har ännu inte insett vidden av de missuppfattningar eller lögner som bildar basen för den nya marxismen. Vissa av de argument kulturmarxister använder bygger på vissa västländers tidigare historiska agerande i världen. Deras syfte är att skapa skam och skuldkänslor och föreställningen att andra civilisationer är överlägsna vår. Alla vet dock att starka länders imperialism och kolonialism ända sedan Babylon varit en ständig plåga i historien och är principiellt förkastlig. Förutom de erövringskrig expansiva europeiska länder bedrivit mot sina grannar, levde delar av Europa med vissa avbrott under mer än tusen år under ett ständigt imperialistiskt hot från muslimska stater. Vissa europeiska länder var även muslimska kolonier under sekler och ända in på 1900-talet.

Som en följd av Europas tekniska överlägsenhet kunde europeiska länder under den moderna tiden erövra ett antal länder i Amerika, Afrika och Asien. Vissa av dem frigjorde sig dock, och beträffande Afrika och Mellanöstern var dominansen (med undantag för Portugals) i huvudsak av – historiskt sett – rätt kort varaktighet. Det koloniala förtrycket av vissa nordafrikanska länder under islamiska imperier eller härskare varade exempelvis under en oerhört mycket längre period; Egypten led under främmande styre i nästan tusen år.

De västerländska kolonierna var tyvärr en följd av dåtidens allmänna syn i världen. Att – när möjligt – erövra andra länder tillämpades överallt av starka stater, som sedan själva kanske blev koloniserade på liknande grunder. Genom sin teknik och modernitet lyckades Europa över hela världen, men när de nya värderingarna (människans rättigheter och demokrati) slagit igenom i Väst, föll stödet bort för europeisk kolonialism. Det dröjde dock tyvärr tills efter västmakterna besegrat de tyska, italienska och japanska imperierna under andra världskriget som demokratiernas kolonier avslutades. Denna unika och ofta frivilliga avveckling borde ha skett tidigare. Nu blev det marxistiska Ryssland genom besittningarna i Centralasien och Östeuropa det stora kolonialväldet, vilket dock också föll mot slutet av 1900-talet.

Vissa anför, främst gällande Afrika, humanistiska argument för den tidigare kolonialismen och pekar på den modernisering (förvaltning, undervisning, sjukvård och så vidare), som införts, eller på politik som hindrade stamkrig, eliminerade uråldrig brutalitet och tortyr samt – slutligen – slaveri. De erövringskrig som Zulufolket inledde 1815 i södra Afrika mot svarta stammar orsakade exempelvis genom följdeffekter kanske 2 miljoner döda under de följande 25 åren. Vilket var omfånget av de massakrer vita historiskt utförde jämfört med de som annars skulle inträffat? Oavsett vilka effekterna än var för den enskilde afrikanen jämfört med det koloniala alternativet, motiverar det dock på inget vis de vitas erövringar.

När västländerna eliminerade sin kolonialism, bevarades dock i mycket deras införda samhällsskick och administration i de nya nationerna. Tidigare feodalvälde, ohämmat klanvälde eller regionala krigsherrar ersattes vanligen av partier, som upprätthöll centralregeringar, och vissa vidmakthöll både demokratins principer och praktik.

Slaveri har tyvärr alltid setts – och i stort sett av hela världen – som en naturlig och självklar institution. Det var också ett ständigt plågoris i Afrika, där det historiskt funnits endogent i bred omfattning. Beträffande svarta slavar hade det interna slaveriet inom de rent afrikanska länderna söder om Sahara den största omfattningen. Därefter kommer det muslimska handeln med afrikanska slavar, vilken igångsattes efter den muslimska erövringen av de afrikanska medelhavsstaterna (inledd år 639). En volymuppskattning från olika källor anger att cirka 21 milj svarta slavar under tidernas lopp förts till och bjudits ut för försäljning i det muslimska Nordafrika eller Mellanöstern. Uppskattningen är troligen alltför låg (2), och det sammanlagda antalet döda vid slavräderna, under transporter och vid kastrering överskrider mycket kraftigt den siffran.

När vita 850 år därefter inledde inköp av arbetskraft för kolonierna i Amerika, utnyttjade de bara den slavhandel, de institutioner och system, som redan fanns. Svarta politiska ledare och muslimska köpmän letade upp och levererade då den allra största delen av slavarna till den afrikanska västkusten för transport främst till Sydamerika och Karibien. Under perioden 1526–1866 transporterades 12 miljoner svarta slavar från Afrika till Amerika, av vilka 10,7 miljoner överlevde sjöresan. Av dessa fördes mindre än 5 procent till USA2, som alltså varit ett rätt obetydligt importland.

Beträffande förslavning av andra raser gäller att muslimer mellan år 1400 till 1850 genom krig eller räder förde bort (som ett absolut minimum) 14 miljoner européer från Europa inklusive Ryssland och Ukraina som vita slavar, vilka såldes i muslimska länder2. Antalet av muslimer förslavade européer översteg alltså med flera miljoner antalet afrikaner förda västerut av vita till Amerika.

Muslimernas slavimport av svarta var alltså helt ledande och översteg kraftigt den europeiska exporten till Amerika. Själva utbudet av slavar sköttes samtidigt av de förra samt av svarta. Muslimernas bortrövande av européer överstiger även de vitas transport västerut av svarta. Föreställningen om de västerländska nationerna som de unikt ledande slavländerna i världen är alltså lögn. När sedan under 1700-talet insikten om det moraliskt felaktiga i slaveriinstitutionen sakta spred sig i Europa och Nordamerika, ledde det till en lång kamp genomförd av främst Storbritannien (så småningom stöttat av alltfler nationer) under 1800-talet att över hela världen eliminera slaveriet. Politiken blev helt avgörande för att avsluta slaveri-institutionen i världen, men man fick därvid kämpa under ständigt och hårt motstånd från främst muslimska och afrikanska länder.

Föreställningen om de västerländska nationerna som de unikt ledande slavländerna i världen är alltså lögn.

Beträffande just Afrika sågs tidigare institutionen slaveri av de flesta som helt naturlig och självklar. Man glömmer att de svarta ledarnas stöd och utnyttjande av försäljningen av sina egna rasfränder var en förutsättning för exporten till Amerika. Allmän rasism dominerade världen, och även socialister som Marx och Engels var exempelvis klara rasister, där Marx själv uttryckte sig kritiskt även om upphävandet av slaveriet i USA3.

Beträffande vita folkgruppers skuld för svart slaveri gäller att de flesta europeiska nationer inte deltagit i detta. Dagens vita befolkning har dessutom ingen som helst skuld till någon på grund av handlingar vissas (avlägsna) förfäder utfört. När utvecklingen av värderingarna i Väst äntligen medförde att slaveriinstitutionen ansågs som generellt oacceptabel, eliminerade Väst sedan denna internationellt under ständigt motstånd från afrikaner och muslimer. Det visade Västs överlägsenhet även på detta område.

Dan Ahlmark


Källor och referenser:

  1. Nya Dagbladet – Kulturmarxismen är det fria samhällets fiende
  2. Nya Dagbladet – Bilden av slaveriet måste nyanseras
  3. Communities Digital News – Karl Marx: Communist leader and blatant racist