Home Blog Page 4

Därför är svensken fri från skuld

Dan Ahlmark
-
0
Därför är svensken fri från skuld

Artikeln har tidigare publicerats 8 augusti, 2020 i Nya Tider.

Dan Ahlmark

Kulturmarxismen är en ideologi, som förespråkar alla former av kollektivism, och som därför är särskilt fientlig mot västländerna. Individuell frihet angrips på bred front. Kulturmarxismen använder ett antal väl beprövade metoder som politisk korrekthet och identitetspolitik, vilka alla angriper goda relationer mellan medborgare och grunderna för ett anständigt samhälle.

Medan vänstern sedan östblockets fall undvikit att fullt ut förespråka socialism och planekonomi, kommer man återgå till det vid rätt tillfälle. Även om man mycket väl vet hur improduktivt ett socialistiskt system är, är ju numera dess främsta syfte att politiskt kontrollera befolkningen och hindra tillväxten av opposition. Idag är nog större delen av vänstern kulturmarxistiskt influerad, medan en mindre del fortfarande främst är präglad av traditionell marxism.

Om vi tänker på de känslor, som påverkar dess anhängare att just följa de kulturmarxistiska åsikterna och riktlinjerna, kan man säga att dessa är: skuld, rädsla och strävan efter att visa sig (eller vara) god. Av dessa verkar skuld vara starkast, följt av rädsla och därefter strävan efter godhet. En fjärde vanligen viktig beteendepåverkande känsla, som hopp, syns svag gällande kulturmarxister jämfört med de övriga tre.

Skuldkänslor verkar vanligen dominera de två andra, medan rädsla nog är starkare än att visa sig (eller vara) ”god”. Citationstecknen här beror på att drivkrafterna för godheten ofta syns vara individens osjälvständighet, och själva ”godheten” verkar frekvent leda till ondska mot andra personer än de som just avses. Hur massproduceras då skuldkänslor i det moderna samhället ? Följande metoder utnyttjas ofta för ändamålet:

  1. Skuld kan skapas genom kritiska – och osanna – uttalanden om förhållanden eller företeelser, där ett exempel är att svenskar påstås inte gjort sig förtjänta av att bo i Sverige med alla dess fördelar. Vi är bara ”lyckligt lottade” att vara födda här, och vi har därför en skuld till utvecklingsländerna. Att den enda eventuella skuld vi har är till våra föräldrar, som födde oss och på basis av sitt och tidigare släktleds arbete gav oss en bra start i ett bra land förstår vänstern inte. Någon skuld till utvecklingsländerna har vi definitivt inte.

Ett närliggande exempel är när man påstår att invånare i utvecklingsländer idag är offer för vita privilegier. Ordet ”privilegium” används för att det skapar intrycket att någon skillnad mellan oss och u-landsbefolkningar är orättvis. Men den svenska befolkningen har under hårda förhållanden under århundraden slitit och utvecklat sitt land och genom kreativitet och frihet skapat den industri som är grunden för vårt välstånd. Det skeendet hade inget samband med befolkningarna i utvecklingsländer. Ingen skuld till dem finns. Det har istället att göra med att vissa länder och civilisationer är överlägsna andra i vissa avseenden.

  1. Ett närliggande sätt att argumentera är att kraftigt ändra innehållet i honnörsord och påståenden jämfört med traditionella definitioner eller förståelsen av dessa. Ta till exempel bluffen bakom ”allas lika värde”. Själva uttrycket är en felöversättning från engelskan, och denna ges sedan ett förvridet innehåll jämfört med det traditionella innehållet av människovärde. Och denna förvridning har spelat en viktig roll för acceptansen i vårt land av massinvandringen och dess olika konsekvenser. De som opponerar sig bär därför skulden att sätta sig emot det här falskt definierade människovärdet, vilket de flesta inte vill eller vågar. På samma sätt används andra förvridna ord som angreppsvapen.
  2. Den idag politiskt effektivaste metoden att skapa skuld är dock identitetspolitik av olika slag. Denna är i sina olika versioner avsedda att skapa stora motsättningar eller – i bästa fall – reellt hat mellan grupper i samhället. Det är en viktig och troligen, eftersom man agerar på många områden, kraftfullare metod än det traditionella marxistiska klasshatet. Man talar om förtryck utfört av män mot kvinnor, av heterosexuella mot alla andra sexuella varianter, av vita mot färgade, av västerlänningar mot u-landsinvånare, av svenska medborgare mot invandrare, av välsituerade mot fattiga (traditionell marxism), av kristna mot anhängare av alla andra religioner och så vidare. Detta skapar mängder av offer och mängder av förtryckare. De senare är skyldiga – de bär därför en skuld. Att det psykologiskt är mycket skadligt att få människor att känna sig som offer bryr man sig inte om. De politiska fördelarna är för stora för sådana hänsyn.

Närmare analys visar i allmänhet att påståendena om kollektiva övergrepp/brott av detta slag saknar värde. Och det är ju så att en individ inte på något vis är ansvarig för andras handlingar, för förfädernas, vad andra länder historiskt utfört eller den vita rasen. Vårt ansvar gäller våra egna handlingar, vilket också innebär att handlingar och ord som hämningslöst välter anklagelser och skuld över andra är helt förkastliga.

  1. Den kulturmarxistiska moralen är förvånansvärt torftig. En grundläggande orsak är den bakomliggande filosofin – postmodernismen – med dess klara värderelativism. I en artikel beskrev jag de låga kraven, som gäller exempelvis godhetssignalerande kulturmarxistiska anhängare:

”Det kräver inte mera än att vara någon, som definierats tillhöra en offergrupp, eller att man tror på vissa utsagor, vars tillämpningar man kanske ibland yttrar sig om eller har rätt avsikt. Man bara existerar, anger ett mål, tror på något eller pratar om det – och vips! är man uppfylld av godhet!”

Att en persons tillhörighet i en offergrupp eller en så kallad förtryckargrupp kan vara grunden för att den individen antingen är värdefull eller har en identitet som förtryckare är oerhört orättvist, då det helt bortser från en aktörs individuella beteende och egenskaper. Det är så torftigt, att man inte kan tala om moral i sammanhanget. Kulturmarxism grundad på filosofin postmodernism kan nog sägas ha de ömkligaste och futtigaste moralnormerna av dagens ideologier i väst.

En person som konsekvent under sitt liv observerat individuella rättigheter och tagit sådana hänsyn, förespråkat frihet och politiskt stött frihetliga partier eller rörelser har inget skäl att känna någon som helst skuld av det slag vänstern vill pådyvla den. Frihetliga personer är djupt kritiska mot många av dagens samhällsförhållanden och har inget som helst ansvar för dessa.

Och breda anklagelser om kollektivt ansvar för påstådda missförhållanden i världen, fel beteende i så många avseenden och framförda av vänsterpersoner verkar genomgående vara utan värde. Gällande dem kan svensken allmänt känna sig vara helt fri från skuld. Men det finns en skuld av annat slag. Hur kan individer passivt – utan motstånd – bara se på, när vänstern på så många områden massproducerar skuldkänslor med metoderna ovan eller andra ? Hur kan passivitet i det avseendet vara förenligt med ett gott samvete ?

Dan Ahlmark

Västerlandet har ingen grund till skam

Dan Ahlmark
-
0
Västerlandet har ingen grund till skam

Det är en lögnaktig föreställning att de västerländska nationerna skulle varit unikt ledande och skyldiga till slaveriet som institution. Tvärtom eliminerade Väst slaveriet internationellt trots motstånd från såväl afrikaner som muslimer. Det skriver Dan Ahlmark.

Tidigare publicerad 18 juli 2020 i Nya Dagbladet
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Ett angrepp pågår sedan länge på alla västerländska länder i syfte att undergräva deras samhällsbärande värderingar och institutioner. Målet är att ersätta dagens samhälle med ett kulturmarxistiskt sådant, som då även kommer att innefatta traditionell ekonomisk marxism.

Planekonomi är – trots sin ineffektivitet – nödvändig för att kunna upprätthålla ett socialistiskt samhälle utan våldsamma uppror. Trots nämnvärda skillnader i ideologi mellan ekonomisk marxism och kulturell marxism sammanfaller deras kollektivistiska strävanden, och motsättningar kommer snabbt att lösas i den stat som växer fram. För vanliga människor i exempelvis Sverige leder en sådan dock till: ”…svåra konflikter och generationer av svenskar med skadade liv. (Resultatet)…blir… likadant som det tidigare östblockets: djup besvikelse, förtryck, elände och onödig fattigdom” 1.

Majoriteten svenskar har ännu inte insett vidden av de missuppfattningar eller lögner som bildar basen för den nya marxismen. Vissa av de argument kulturmarxister använder bygger på vissa västländers tidigare historiska agerande i världen. Deras syfte är att skapa skam och skuldkänslor och föreställningen att andra civilisationer är överlägsna vår. Alla vet dock att starka länders imperialism och kolonialism ända sedan Babylon varit en ständig plåga i historien och är principiellt förkastlig. Förutom de erövringskrig expansiva europeiska länder bedrivit mot sina grannar, levde delar av Europa med vissa avbrott under mer än tusen år under ett ständigt imperialistiskt hot från muslimska stater. Vissa europeiska länder var även muslimska kolonier under sekler och ända in på 1900-talet.

Som en följd av Europas tekniska överlägsenhet kunde europeiska länder under den moderna tiden erövra ett antal länder i Amerika, Afrika och Asien. Vissa av dem frigjorde sig dock, och beträffande Afrika och Mellanöstern var dominansen (med undantag för Portugals) i huvudsak av – historiskt sett – rätt kort varaktighet. Det koloniala förtrycket av vissa nordafrikanska länder under islamiska imperier eller härskare varade exempelvis under en oerhört mycket längre period; Egypten led under främmande styre i nästan tusen år.

De västerländska kolonierna var tyvärr en följd av dåtidens allmänna syn i världen. Att – när möjligt – erövra andra länder tillämpades överallt av starka stater, som sedan själva kanske blev koloniserade på liknande grunder. Genom sin teknik och modernitet lyckades Europa över hela världen, men när de nya värderingarna (människans rättigheter och demokrati) slagit igenom i Väst, föll stödet bort för europeisk kolonialism. Det dröjde dock tyvärr tills efter västmakterna besegrat de tyska, italienska och japanska imperierna under andra världskriget som demokratiernas kolonier avslutades. Denna unika och ofta frivilliga avveckling borde ha skett tidigare. Nu blev det marxistiska Ryssland genom besittningarna i Centralasien och Östeuropa det stora kolonialväldet, vilket dock också föll mot slutet av 1900-talet.

Vissa anför, främst gällande Afrika, humanistiska argument för den tidigare kolonialismen och pekar på den modernisering (förvaltning, undervisning, sjukvård och så vidare), som införts, eller på politik som hindrade stamkrig, eliminerade uråldrig brutalitet och tortyr samt – slutligen – slaveri. De erövringskrig som Zulufolket inledde 1815 i södra Afrika mot svarta stammar orsakade exempelvis genom följdeffekter kanske 2 miljoner döda under de följande 25 åren. Vilket var omfånget av de massakrer vita historiskt utförde jämfört med de som annars skulle inträffat? Oavsett vilka effekterna än var för den enskilde afrikanen jämfört med det koloniala alternativet, motiverar det dock på inget vis de vitas erövringar.

När västländerna eliminerade sin kolonialism, bevarades dock i mycket deras införda samhällsskick och administration i de nya nationerna. Tidigare feodalvälde, ohämmat klanvälde eller regionala krigsherrar ersattes vanligen av partier, som upprätthöll centralregeringar, och vissa vidmakthöll både demokratins principer och praktik.

Slaveri har tyvärr alltid setts – och i stort sett av hela världen – som en naturlig och självklar institution. Det var också ett ständigt plågoris i Afrika, där det historiskt funnits endogent i bred omfattning. Beträffande svarta slavar hade det interna slaveriet inom de rent afrikanska länderna söder om Sahara den största omfattningen. Därefter kommer det muslimska handeln med afrikanska slavar, vilken igångsattes efter den muslimska erövringen av de afrikanska medelhavsstaterna (inledd år 639). En volymuppskattning från olika källor anger att cirka 21 milj svarta slavar under tidernas lopp förts till och bjudits ut för försäljning i det muslimska Nordafrika eller Mellanöstern. Uppskattningen är troligen alltför låg (2), och det sammanlagda antalet döda vid slavräderna, under transporter och vid kastrering överskrider mycket kraftigt den siffran.

När vita 850 år därefter inledde inköp av arbetskraft för kolonierna i Amerika, utnyttjade de bara den slavhandel, de institutioner och system, som redan fanns. Svarta politiska ledare och muslimska köpmän letade upp och levererade då den allra största delen av slavarna till den afrikanska västkusten för transport främst till Sydamerika och Karibien. Under perioden 1526–1866 transporterades 12 miljoner svarta slavar från Afrika till Amerika, av vilka 10,7 miljoner överlevde sjöresan. Av dessa fördes mindre än 5 procent till USA2, som alltså varit ett rätt obetydligt importland.

Beträffande förslavning av andra raser gäller att muslimer mellan år 1400 till 1850 genom krig eller räder förde bort (som ett absolut minimum) 14 miljoner européer från Europa inklusive Ryssland och Ukraina som vita slavar, vilka såldes i muslimska länder2. Antalet av muslimer förslavade européer översteg alltså med flera miljoner antalet afrikaner förda västerut av vita till Amerika.

Muslimernas slavimport av svarta var alltså helt ledande och översteg kraftigt den europeiska exporten till Amerika. Själva utbudet av slavar sköttes samtidigt av de förra samt av svarta. Muslimernas bortrövande av européer överstiger även de vitas transport västerut av svarta. Föreställningen om de västerländska nationerna som de unikt ledande slavländerna i världen är alltså lögn. När sedan under 1700-talet insikten om det moraliskt felaktiga i slaveriinstitutionen sakta spred sig i Europa och Nordamerika, ledde det till en lång kamp genomförd av främst Storbritannien (så småningom stöttat av alltfler nationer) under 1800-talet att över hela världen eliminera slaveriet. Politiken blev helt avgörande för att avsluta slaveri-institutionen i världen, men man fick därvid kämpa under ständigt och hårt motstånd från främst muslimska och afrikanska länder.

Föreställningen om de västerländska nationerna som de unikt ledande slavländerna i världen är alltså lögn.

Beträffande just Afrika sågs tidigare institutionen slaveri av de flesta som helt naturlig och självklar. Man glömmer att de svarta ledarnas stöd och utnyttjande av försäljningen av sina egna rasfränder var en förutsättning för exporten till Amerika. Allmän rasism dominerade världen, och även socialister som Marx och Engels var exempelvis klara rasister, där Marx själv uttryckte sig kritiskt även om upphävandet av slaveriet i USA3.

Beträffande vita folkgruppers skuld för svart slaveri gäller att de flesta europeiska nationer inte deltagit i detta. Dagens vita befolkning har dessutom ingen som helst skuld till någon på grund av handlingar vissas (avlägsna) förfäder utfört. När utvecklingen av värderingarna i Väst äntligen medförde att slaveriinstitutionen ansågs som generellt oacceptabel, eliminerade Väst sedan denna internationellt under ständigt motstånd från afrikaner och muslimer. Det visade Västs överlägsenhet även på detta område.

Dan Ahlmark

Källor och referenser:

  1. Nya Dagbladet – Kulturmarxismen är det fria samhällets fiende
  2. Nya Dagbladet – Bilden av slaveriet måste nyanseras
  3. Communities Digital News – Karl Marx: Communist leader and blatant racist

Oskäliga angrepp på den västerländska civilisationen

Dan Ahlmark
-
0
Oskäliga angrepp på den västerländska civilisationen

Kulturmarxismens fördömanden av västerlandet är inte rimlig av många skäl, och bär dessutom på en dubbelmoral i relation till sitt eget ursprung från Marx. Det skriver Dan Ahlmark.

Tidigare publicerad 6 maj 2019 i Nya Dagbladet
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den västerländska civilisationen befinner sig nu under kontinuerliga angrepp från vänstern. Man påstår att Västs samhällssystem inte är bättre än något annat utan (på grund av sin tidigare imperialism och nuvarande kapitalism med påstådd rasism och förtryck av allehanda minoriteter) inte alls är något föredöme. Med sin intellektuella bas i postmodernism utför dess politiska gren kulturmarxismen ständiga attacker på otaliga områden mot västerländska principer och värderingar. Eftersom människan påstås inte objektivt kunna fastställa några sanningar, hävdar man till exempel att alla civilisationer är likvärdiga. Jag har i ett annat sammanhang argumenterat att man, genom att utnyttja korrekta mätningar utifrån olika bedömningsgrunder, klart kan uppskatta graden av välfärd och framgång hos olika länder och regioner (baserat på utnyttjade grunder). Med hjälp av sådana mätningar kunde man då dra slutsatsen att (1):

”På basis av en samlad bedömning av en rad objektiva kriterier kan man alltså säga att demokratierna i Väst generellt representerar en överlägsen samhällsform jämfört med vad man finner i till exempel Mellanöstern.”

Människors försök att invandra till Europa och USA är bara ett tecken på sanningen i detta. Angreppen mot och förtalet av de stora västländernas historia från vänsterns sida är utpräglat svepande och hätska. Alla vet att imperialismen ledde till mycket lidande och var en helt felaktig politik. Jämfört med imperialistiska stater som Turkiet och Japan kan nog sägas att bland annat Storbritannien och Frankrike var överlägset bättre. Och lyckligtvis blev så småningom ett resultat i de av dem koloniserade länderna att mängder av grymma seder, övergrepp, människooffer och den slaveri-institution, som plågat världen sedan tidernas begynnelse, stoppades. Det gällde alltså ett stort lidande som hindrades. Övriga positiva bidrag Europa och Nordamerika gett världen är så dominerande, att inget nog kan jämföras med dessa (2). Vita människor har i huvudsak skapat den moderna världen och bland annat lett vetenskapen sedan många århundraden, liksom teknisk utveckling och tillämpning i form av den industriella revolutionen; den moderna företagsledningen med dess imponerande ekonomiska effekter; de medicinska landvinningarna, som bland annat medverkat till den enorma folkökningen i världen; utmärkta regler för människors relationer i samhället, vilka skapar förutsättningar för dess dynamiska utveckling och mänsklig frihet i alla avseenden och så vidare. I och med denna bas kan andra folkslag än vita snabbt nå en liknande utveckling – ifall de accepterar de samhälleliga regler denna förutsätter. Detta är en enorm gåva de fritt fått av vita. Och dagens vita har dessutom ingen skuld av något slag till någon beroende på handlingar deras (avlägsna) förfäder utfört.

Det är uppenbart att kulturmarxisterna i Väst tror, att de genom att kontinuerligt nedvärdera och fördöma det tidigare samhället och dess politik minskar medborgarnas uppskattning och respekt för sina länder. En sådan förändrad inställning kan sedan underlätta vänsterns kritik av dagens samhälle, vilket tros leda till framgång i val. De svepande anklagelserna mot samhällssystemet kompletteras med otaliga punktvisa angrepp på olika företeelser som ska förstärka intrycket av att det tidigare och nuvarande samhället bara är värt att fördöma.

Även i det avseendet är USA idag ledande, och de punktvisa angreppen där kan nu till exempel gälla krav på namnändring för läro- eller forskningsinstitutioner, som finansierats av någon kapitalist som i sitt liv utfört någon politiskt fördömlig gärning; eller en flygplats, som namngivits efter en berömd person i den aktuella regionen (till exempel John Wayne Airport i Orange County); eller borttagande av statyer i den amerikanska Södern, som avbildar militärer, vilka kämpat på sydstaternas sida. Beträffande John Wayne vill man nu ändra namnet på flygplatsen på grund av att han under sin karriär vid intervju uttalat sig rasistiskt. För sångare räcker det att tidigare i livet ha spelat in några sånger som innehåller rasistiska moment för att förvisas ut i kylan. Detta gäller även om afroamerikanska sångare sjungit samma sånger. New York Post kommenterar beteendet på följande sätt (3):

“…if the nation bans everyone who ever sang such songs and pretends they never existed, it would have to wipe out pretty much the entire history of American film and music”.

Principen bakom dessa och andra angrepp på historiska personer är tydligen att om en känd person klart brutit mot något av dagens politiska tabun, kan samtliga andra handlingar personen utfört i sitt liv och som ju motiverat folks beundran för honom/henne, inte alls beaktas eller räknas. Han/hon är fördömd, trots att övertrampet vanligen bara utgör en ytterst begränsad del av personens liv och handlande. Man bedömer alltså frågan helt utifrån dagens utvecklingsnivå och kunskap och bortser helt från åsikterna, vanorna och situationen i det samhälle där personerna verkat. Men en sådan princip innebär egentligen en ohållbar syn på den mänskliga historien.

Det är alltså inte tillåtligt att under historiens gång ha haft andra åsikter än de vi har under 2000-talets första decennier. Är alltså de människor som levt tidigare och inte har den syn och de ståndpunkter som idag godtas som acceptabla (enligt kulturmarxistiska normer) inte värda någon respekt i något avseende? Ett misstag på ett område – och alla personens goda gärningar är förintade och värda att kastas ut i ett historiskt mörker. Vi anser och vet att en hel del av det som tidigare gjorts i samhället var fel. Men det som utfördes då bildar just innehållet i ett lands historia och är en fas i utvecklingen som bildar grunden för dagens åsikter. Och den historiska utvecklingen sker allteftersom, med små successiva förbättringar i de flesta avseenden, men vilka tillsammans slutligen innebär betydande framsteg för mänskligheten. Länder har på grund av ett otal orsaker långsamt utvecklats och förändrats, och människornas syn på samhället och varandra har förändrats i samma takt. John Wayne, och andra som angripits, har haft vissa åsikter – i sig förkastliga men liknande de flestas i dåtidens samhälle – samtidigt som de på något annat område visat geniala insikter eller kompetens, vilket lett till att allmänheten velat hylla dem. Är sådana beklagliga åsikter tillräckliga skäl för att berömda personer i det närmaste utraderas från det historiska skeendet ?

Detta är klart en helt omöjlig princip för att bedöma historien och framträdande personer som på olika områden har utmärkt sig. Med en sådan princip finns väldigt få historiska personer värda att respektera, för nästan alla har säkert någon (antagligen många) idag klandervärda åsikter. Vi kan vara säkra på att kulturmarxisterna inte alls använder samma kriterier för sina idoler som försökt förverkliga deras ideologi. Om vi bara dröjer kvar vid en angreppspunkt som rasism gällande svarta, kan vi vara rätt säkra på att Che Guevara, Mao Tse-tung och Lenin uttryckt sig minst lika föraktfullt om svarta som någon dåtida sydstatare. Och om vi går tillbaka ytterligare i tiden till vänsterns största auktoriteter, finner vi att Marx och Engels var klara rasister och fientliga mot de flesta raser. I sin bok om Marx skriver Nathaniel Weyl beträffande hans syn på svarta (4):

”Publicly and for political reasons, both Marx and Engels posed as friends of the Negro. In private, they were anti-black racists of the most odious sort. They had contempt for the entire Negro race, a contempt they expressed by comparing Negroes to animals, by identifying black people with ‘idiots’ and by continuously using the opprobrious term ‘n****r’ in their private correspondence.”

Marx uttalade sig till och med kritiskt om upphävandet av slaveriet. Engels formulerade sig på följande sätt om Marx svärson (som hade en afrikansk ärftlig koppling) och som socialist ställt upp som kandidat i val i ett distrikt, som innehöll Paris Zoo (4):

“Being in his quality as a  n****r  a degree closer to the rest of the animal kingdom than the rest of us, he is undoubtedly the most appropriate representative of that district.”

Men det korrekta skälet att förkasta marxismen är inte alls upphovsmännens klara rasism, vilket annars vore korrekt om man tillämpar kulturmarxistiska principer. Orsaken att döma ut marxismen är de grundläggande bristerna i teorin, som visats genom de katastrofala misslyckandena vid praktisk tillämpning av den. Detsamma gäller nog den nya varianten – kulturmarxismen – med bland annat postmodernistisk normkritik, identitetspolitik och politisk korrekthet. Det finns skäl att tro att för de länder där kulturmarxismen fått ett stort insteg, så kommer slutresultatet för dessa samhällen på intet sätt vara mindre skadligt eller förödande än om de varit drabbade av ekonomisk marxism.

Dan Ahlmark

 

  1. https://www.frihetsportalen.se/2018/04/lander-och-civilisationer-skiljer-sig-och-vissa-ar-battre/
  2. https://www.contra.nu/contra-articles/aldre-vita-man/
  3. https://nypost.com/2019/04/19/yankees-ban-of-kate-smiths-god-bless-america-is-a-new-pc-low/
  4. https://www.commdiginews.com/politics-2/karl-marx-communist-leader-and-blatant-racist-18393/

Dan Ahlmark: WHO som exekutiv organisation kan bli förödande för Sverige

Dan Ahlmark
-
0
Dan Ahlmark: WHO som exekutiv organisation kan bli förödande för Sverige

Artikeln har tidigare publicerats i NewsVoice.

Det nya föreslagna pandemiavtalet och ett WHO som en ny maktfullkomlig institution kommer att få förödande konsekvenser. Sveriges regering förlorar sin rätt att fastställa svensk hälsopolitik. WHO kan påtvinga tvångsåtgärder mot svenska medborgare. Sveriges inflytande över WHO kommer att bli obefintligt. WHO kan till och med beordra medlemsstaterna att hindra ”desinformation”, varnar Dan Ahlmark.

Tidigare artiklar i serien: “WHO vill med det nya pandemiavtalet dämpa yttrandefrihet och personlig frihet” och “Ändringsförslagen avseende WHO:s pandemiavtal”

WHO bör inte omvandlas till en exekutiv organisation

I en tidigare artikel presenterades argument mot att göra WHO till en exekutiv organisation, som styr medlemsstaterna. Angivna skäl var då, främst men inte enbart, den auktoritära  karaktären hos många av de medlemmar, som accepterats, men dessutom tillkommer det i den artikeln ej berörda förhållandet, att slutsatsen gäller, även om den globala organisationen består enbart av demokratier.

Genom att Sverige är så litet, är också dess inflytande i en sådan global organisation i stort sett obefintligt. Men ett statsrättsligt krav, som kan ställas från demokratisynpunkt är, att Sveriges medborgare ska genom val kunna ha ett åtminstone nämnvärt inflytande på Sveriges styrelse gällande aktuellt område.  

Det kravet skulle då inte kunna uppfyllas gällande WHO. Allt tal om demokrati i ett sådant sammanhang är alltså enbart formellt dvs i detta sammanhang meningslöst. Men den svenska befolkningens vilja ska inte offras bara för att en politisk elit utifrån otillräckliga eller svaga skäl önskar, att Sverige ingår i en global organisation.

Det nya syfte, som angetts för WHO, är också helt oacceptabelt, eftersom det i huvudsak är en kulturmarxistisk formulering, som bygger på och omformulerar traditionell marxism.

Även det dolska sättet att presentera förslag, som bryter mot många staters författningar, att genom en enkel röstmajoritet av WHO:s medlemsstater få ett godkännande med dess dramatiska politiska följder, tyder på förakt för den minoritet av medlemsstater, som är demokratier och upprätthåller frihetliga författningar och normer.

Under alla förhållanden borde en kvalificerad majoritet ha krävts, men inte ens en sådan är (enligt ovan) tillräcklig. Så – ett nytt auktoritärt globalt regelsystem för WHO, som troligen formulerats utifrån socialistiska grunder, kan inte accepteras. Utträde ur WHO torde aktualiseras, ifall vissa av dagens existerande förslag kvarstår i maj 2024.

Suveränitet

Vi bortser nedan från de avgörande argumenten ovan mot förändringarna av reglerna och granskar istället vissa av dessa förändringar mera i detalj ur en funktionell eller lämplighetssynvinkel. En observation är då att en uppbyggnad av en internationell dyr byråkrati för hantering av pandemier bör överhuvudtaget ifrågasättas.

Omhändertagandet av pandemier, vilka inte förekommit ofta, torde kunna ske på ett betydligt smidigare och billigare sätt än den omfattande, auktoritära och dyra lösning, som föreslås. Det innebär också att kostnaderna för medlemsstaterna kan kraftigt skäras ned.

Man bör vid bedömningen inte bortse från att uppbyggnaden av en större organisation i sig kan leda till ökad frekvens av pandemier. En existerande sådan organisation kommer nog inte acceptera att sällan vara aktiv och därför kanske hotas av nedläggning. En slimmad, rimligt resursuppbyggande och effektivare, men rådgivande organisation utan auktoritära drag och inslag är lämpligare.

En Emergency Committe inom WHO föreslås kunna besluta, att individuella regeringars beslut inte ska genomföras, och att istället WHO:s riktlinjer ska verkställas.

Det omfattar de områden, som tidigare angivits (samt ytterligare i IHR), vilket innebär en mycket vidsträckt rätt: nedstängningar, medicinska behandlingar, kontroller, viss produktion/distribution, fördelning osv.

Att vissa beslut, som ingriper i stater, också kan tas på basis av enbart förmodade eller potentiella händelser är otillfredsställande. Den i detta avseende styrande kommittens och generaldirektörens makt är för stor. Även beslut om krisers upphörande är beroende av WHO:s uppfattning.

Om man granskar vissa andra förslag avseende WHO:s funktion, finner man, att dessa ändringsförslag gällande hälsoreglementet (1) i olika avseenden syns vara så olämpliga, att de självfallet måste ändras innan omröstningen i maj. Några av dessa kommenteras nedan. Förhoppningsvis har många demokratiska länder sänt in sin detaljerade syn på den struktur och de polices, som föreslås, så att reviderade regler framkommer.

Vissa andra olämpliga regler

Tillsättandet av ledningen för WHO måste ske på ett öppet och transparent sätt, och ledningens beslutsrätt bör i vissa avseenden begränsas (se nedan). Mera specificerade  kriterier är önskvärda för utlysande och avslutning av hälsonödlägen.

En snävare bestämning av kraven på medlemsstater aktualiserade av ett potentiellt nödläge är önskvärd.

Rätten att med tvång ta över och bestämma hantering av produktionsmedel i medlemsstaterna bör ej godtas. Rätten att göra ingrepp i företags/medborgares immateriella rättigheter för utnyttjande i pandemi-sammanhang är allmänt diskutabel.

Under alla förhållanden måste full kompensation till ägaren ges. Rätten att beordra medicinska åtgärder mot svenskar kan inte accepteras. Svenska myndigheter bör vid sitt beslutsfattande i sådana frågor noggrant observera individens rätt att därvid själv besluta om sitt liv och sin kropp.

Regeln att WHO kan beordra medlemsstaterna att hindra ”desinformation” kan av mänskliga rättighetsskäl inte godtas. Att en global organisation på de svaga grunder, som angetts, ska kunna eliminera en oerhört viktig grund för frihet är oacceptabelt.

Regeln har säkerligen stöd hos många auktoritära medlemsstater, vilket också är skälet till att en global organisation med sådana medlemmar som WHO har, inte bör vara annat än rådgivande. Beträffande globala intyg gällande hälsan bör bara helt nödvändiga sådana bestämmas av WHO, och resten beslutas av medlemsstaterna.

Lockdowns bör inte bestämmas av WHO. Bara i specificerade undantagsfall får mänskliga rättigheter inskränkas av WHOs beslut.

Den svenska regeringen bör naturligtvis omedelbart klart redovisa för de svenska medborgarna i vilka avseenden våra grundlagar måste ändras pga de definitiva innehållet i pandemiavtalet och ändringarna i IHR. Dessa förändringar bör sedan underkastas folkomröstning, vilken då sker efter WHO-mötet i maj (såvida inte riksdagen innan dess osannolikt nog beslutar om utträde ur organisationen).

Att Sveriges regering delvis förlorar sin rätt att fastställa och genomföra svensk hälsopolitik (2) är – sammanfattningsvis – inte acceptabelt. Följden är ju ett extraordinärt och dramatiskt ingrepp i vår suveränitet och regeringens ansvar för hälsan hos landets medborgare.

Hur kan det ansvaret tillåtas bli eliminerat i de  avseenden, som föreslås? Beslutsrätten överlåts till en organisation, där auktoritära eller totalitära medlemsstater ingår och dominerar i antal, där mycket okontrollerad makt ges till ledningen.

Troligen finns också ett bakomliggande dolt syfte som motiv för den föreslagna omvandlingen av WHO. Dess största värde kanske uppfattas vara rollen som invänjning och inledning till ett globalt styre av en mycket mera omfattande art. Det är ju socialismens stora mål. Det överensstämmer även med de stora diktaturernas syften, eftersom det passiviserar och klavbinder västländerna.

 

Text: Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ”VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Hans publicerade artiklar finns samlade på Vaknaupp.dinstudio.se

Relaterat och referenser

Dan Ahlmark
dan.ahlmark@protonmail.com

Ahlmark: Ändringsförslagen avseende WHO:s pandemiavtal

Dan Ahlmark
-
0
Ahlmark: Ändringsförslagen avseende WHO:s pandemiavtal

Artikeln har tidigare publicerats i NewsVoice.

“Olämpliga policyförslag innebär en särskild fara, om en organisations ledningsstruktur är mindre lämplig och det är fallet gällande WHO. Det sätt organisationen styrs på, innebär en stor maktkoncentration till en liten grupp av beslutsfattare med stor beslutsrätt”, skriver Dan Ahlmark i en debatterande analys av WHO:s globala pandemiavtal.

I en tidigare artikel beskrevs några grundläggande principer, som infördes i samband med Världshälsoorganisationens (WHOs) presentation av det nya pandemiavtalet och förslagen till ändringar (1) av det InternationellaHälsoreglementet (IHR).  I denna del 2 behandlas ett antal av förslagen om WHOs befogenheter under pandemier samt några inverkande relevanta bestämmelser.

WHOs ledning

Olämpliga policyförslag innebär en särskild fara, om en organisations ledningsstruktur är mindre lämplig och det är fallet gällande WHO. Det sätt organisationen styrs på, innebär en stor maktkoncentration till en liten grupp av beslutsfattare med stor beslutsrätt.

Medan detta kan vara acceptabelt för en huvudsakligen rådgivande organisation, är det mindre lämpligt för en exekutiv sådan. Ledamöterna kan fatta och genomföra beslut under pandemier utan att ha dessa godkända av en parlamentarisk församling, och i vissa fall kan – ifall den lilla gruppen inte kommer överens – den ledande personen (generaldirektören) ensam bestämma.

Man kan därvid enligt förslagen besluta om allvarliga inskränkningar i medlemsstaternas självbestämmanderätt i hälsofrågor (knutna till en pandemi) och vissa mänskliga rättigheter. De senare gäller en rad rättigheter såsom yttrandefrihet, individens rätt till den egna kroppen, rätten att röra sig fritt (nationellt och internationellt) samt rätten till viss egendom.

Själva valet av den beslutsfattare, som ensamt i vissa fall kan besluta om nödlägen mm (generaldirektören), sker uppenbarligen genom en process utan nämnvärd transparens. Felaktiga val har redan gjorts.

WHO har sedan 2017 letts av Tedros A. Ghebreyesus, en generaldirektör, som är en etiopisk marxist-leninistisk kommunist. Han innehade viktiga ministerposter i regeringen av en diktatur, som kännetecknats av människorättskränkningar.

Dessutom fick han stort stöd särskilt av Kina vid tillsättningen som chef för WHO, ett land, som han senare varit ”förstående” för. Etiopien och Kina har av ekonomiska och ideologiska skäl haft särskilt nära relationer under 2000-talet.

En sådan person bör dock vara oacceptabel i en organisation, där demokratier ingår. Ett sådant val av WHO-chef avspeglar vad som blir vanligt i regionala eller globala organisationer, vilka har en majoritet av auktoritära medlemsstater alternativt rena diktaturer.

Det är också ännu oklart hur ansvar kan utkrävas i WHO för fattade beslut, och på vad sätt rättsliga åtgärder mot ledningen kan vidtas. Detta är naturligtvis ytterst allvarligt. Dessa personer får också diplomatisk immunitet.

Vad det främst gäller är deras beslut gällande ingrepp i nationers suveränitet och därmed också betydelsen av deras demokratiska styrelseskick. Dessa fullkomligt grundläggande egenskaper hos nationer bör inte plötsligt kunna elimineras och självfallet inte på basis av sådana bristande regler, som nu föreslås.

Inga personer av någon nationalitet och hur hederliga och av god karaktär de än är kan inneha sådan makt, som de få ledande personerna i WHO – eller den potentiellt ensamt beslutande – har.

Många olämpliga ändringsförslag

Villkoren för att en pandemi ska kunna utropas kritiseras för att inte vara tillräckligt specifika, vilket medför, att WHO skulle kunna aktivera pandemibestämmelser på en otillräcklig bas. En god konkret bestämning av vad som utgör ett hälsonödläge saknas, vilket är en betydande svaghet.

Det möjliggör för organisationen att utropa nödlägen dvs pandemier, där många medicinska experter och regeringar har annan åsikt. Inte ens råd från organisationens egen expertkommitté behöver följas av ledningen.

Ifall ledningen inte kan bli överens, får – som sagts – WHOs ledare makten att utlysa ett nödläge. Givet de drastiska maktmedel, som därvid aktiveras, är bristen på kriterier allvarlig.

WHO bestämmer sedan vad som bör göras för att hantera nödläget och när detta avslutas (beror också på kriterierna), varvid världens regeringar återfår makten gällande hälsoåtgärder mot den f d pandemin.

Problemet är dock större, eftersom ett nödläge även kan utlysas, när det inte inträffat. Vi talar då om ett potentiellt hälsonödläge, vilket definieras som att det finns en potential för att hälsan allmänt påverkas.

Detta kan inträffa beroende på orsaker som – naturligtvis – djur, men även en faktor som klimat omnämns. Grunden för att bestämma ett sådant potentiellt nödläge är även oklarare än ovan.

Möjliga åtgärder, som WHO föreslås kunna besluta om, omfattar allt från medicinsk behandling och medicinering, till beslut om produktion av diagnostiska och terapeutiska produkter samt mediciner och annat material av intresse, samt var i världen och av vem det utförs (internationell planekonomi tillämpas i detta avseende).

Dessutom har man rätten att låta bygga och vidmakthålla resurser och utöva den logistiska styrningen främst av allt, som enligt plan ska fördelas till olika länder.

WHOs befogenhet att besluta om undersökningar och medicinsk behandling kan leda till tvång mot individer och överträdelser av den mänskliga rättigheten till den egna kroppen. Och individens rätt att därvid själv besluta om sitt liv och sin kropp är ett fundamentalt grundkrav i ett samhälle.

I fallet vacciner avseende Covid-19 kan också hävdas, att dessa var så pass experimentella, att Nürnberg konventionen borde ha tillämpats.

Bestämmelserna om WHOs rättigheter gällande planering och genomförande av produktion innebär, att vid potentiella eller verkliga nödlägen organisationen får kontrollera aktuella länders relevanta produktionsapparat för tillverkning som WHO önskar utförd (2).

Bl a Artikel 13 pkt 7 innebär väsentliga ingrepp i medborgares äganderätt. Detsamma gäller helt uppenbart den föreslagna policyn, att immateriella rättigheter avseende intellektuell egendom – såsom patenträtten avseende medicinska preparat – inte ska behöva respekteras. Det medför, att rätten att producera ett preparat kan av WHO ensamt ges – eller åläggas – andra företag, som har särskilt lämpliga produktionsresurser eller andra fördelar.

Faror avseende äganderätt kan också aktualiseras av ytterligare förslag i Artikel 13 A, där uppbyggnaden av en omfattande medicinsk databas behandlas. Kraven på detaljerad information om alla mediciner mm av intresse för bekämpning av pandemier och gällande till exempel know-how, tillverkningsprocesser kan lätt beröra skyddad företagsinformation.

Reglerna om produktion och tvångsövertagande av preparat avspeglar uppenbarligen en socialistisk syn på ekonomisk verksamhet. Erfarenheten säger dock, att frivillig samverkan generellt är att föredra, om inte annat än för den högre produktivitet, som blir följden.

Andra aktiviteter gäller WHOs föreslagna befogenhet att utfärda alla typer av medicinska intyg. Det ger organisationen makt att påverka exempelvis resandet genom krav på vaccinering mm. Lockdowns och utegångsförbud medför andra inskränkningar i människors rörelsefrihet. Beslut om karantän slår hårt även mot människors sociala liv.

En oacceptabel typ av övervakning, som WHO anser vara nödvändig, är att organisationen föreslås få rätt att beordra medlemsstaterna att genomföra censur i media av alla slag beträffande vad som kallas ”desinformation”. Kriteriet på desinformation syns vara, att informationen bryter mot WHOs olika policies.

I förslaget finns ett krav på underrättelseverksamhet i medlemsstaterna genom att regelbundet lyssna på sociala medier och fastställa brott mot WHOs bestämmelser och den ansvariges identitet.

Med en sådan central uppbackning kan man troligen se fram emot en betydligt hårdare kontroll av åsikter i media mm än under covidepidemin. Eftersom den kontrollen var informell men ändå innebar ett starkt förtryck av relevant och objektiv kritik är utsikten till en av staten övervakad censur, som tystar alla oppositionella stämmor, oacceptabel.

Detta är bara ett exempel på ett globalistiskt beslut, som aktualiserar svenska åtgärder, som är otillåtna enligt grundlagen. Det innebär krav på ändring av denna.

Finansiella konsekvenser

Ett annat sätt på vilket individer drabbas är genom kravet på ökade avgifter till WHO för uppbyggnad och drift av systemet. En stor global byråkrati byggs troligen upp för att stå i beredskap, när pandemier inträffar. Med tanke på de allmänna syftesformuleringarna kommer kostnaderna att främst läggas på väst.

Man talar nämligen allmänt om “differentiated responsibilities of the States Parties, taking into consideration their social and economic development” (3). Det torde betyda att de utvecklade väststaterna och därmed skattebetalarna  kommer att få bära huvuddelen av bördan.

  • https://apps.who.int/gb/wgihr/pdf_files/wgihr1/WGIHR_Compilation-en.pdf
  • Se Artikel 13 pkt 3-4 och 7 i ändringsförslagen.
  • Se Artikel 3 i ändringsförslagen.

 

Text: Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ”VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Hans publicerade artiklar finns samlade på Vaknaupp.dinstudio.se

Relaterat och referenser

 

Dan Ahlmark
dan.ahlmark@protonmail.com

Ahlmark: WHO vill med det nya pandemiavtalet dämpa yttrandefrihet och personlig frihet

Dan Ahlmark
-
0
Ahlmark: WHO vill med det nya pandemiavtalet dämpa yttrandefrihet och personlig frihet

Artikeln har tidigare publicerats i NewsVoice.

I maj 2024 kommer ett pandemiavtal och ett stort antal förändringar i det Internationella HälsoReglementet (IHR) att beslutas av Världshälsoorganisationens (WHOs) medlemsstater. Förslagen är många, har stora konsekvenser och kommer – ifall de godtas –  att under pandemier inverka kraftigt på svenskt självbestämmande och betydelsen av vår demokrati samt ett flertal mänskliga rättigheter.

Detta sker genom att WHOs beslutade åtgärder under pandemier inte längre kommer att vara frivilliga för medlemsstaterna utan blir bindande. WHO kommer därigenom periodvis helt styra hälsoarbetet i jordens länder. Samtidigt kommer man att påverka många andra samhällsområden.

Den omedelbara bakgrunden är viruset Covid 19, som av WHO beskrevs som en pandemi med ödesdigra verkningar, vilket påstods kräva, att jordens människor måste underkasta sig drakoniska skyddsåtgärder. Sådana genomfördes också. Men det visade sig så småningom att, förutom för gamla människor, smittan inte var farligare än en allvarlig säsonginfluensa.

Denna felbedömning har för världen medfört ett oerhört ingrepp i mänsklig frihet, enorma välfärdsförluster och djupt skadat de flesta länders länders ekonomier. Att WHOs beslutsfattande och krafterna bakom detta inte noggrant har analyserats genom en offentlig undersökning är svårförståeligt.

WHOs hantering av Covidkrisen har kritiserats av många. Organisationen  medverkade exempelvis till att medicin som Ivermectin, som bevisligen var effektiv och kunde ha räddat ett stort antal människor, inte tilläts. Detta var märkligt.

Förklaringen till att resurserna istället helt inriktades på att snabbt ta fram nya vacciner kan bl a vara, att dessa utvecklades av läkemedelsbolag, som deltar i den privata delen av finansieringen av WHO.

Denna finansiering har kritiserats utifrån farhågor, att privata aktörer därigenom kan påverka utformningen av vald politik. Den betydande omfattningen av lobbying och sådan finansiering har väckt farhågor.

Vaccinernas effektivitet har sedan klandrats liksom deras biverkningar. WHO rekommenderade också kritiserade åtgärder av karantän-natur genom alltför omfattande fysisk nedstängning av viktiga aktiviteter i länder (även skolor drabbades); krav på munskydd trots bristande medicinsk grund osv.

Att nu ge en organisation med ett så pass diskutabelt track-record avseende pandemier mycket större makt bör egentligen vara uteslutet.

Förslagen bygger på felaktiga principer

De förslag, som framlagts, ger en vidsträckt beslutanderätt till WHO och låter organisationen utfärda bestämmelser, som djupt påverkar nationalstaternas självständighet vid pandemier och potentiellt deras mänskliga fri- och rättigheter.  Några få viktiga konsekvenser visas nedan.

En grundläggande princip för demokratier är, att dessa inte kan överlåta sina vitala rättigheter till stater eller församlingar, som domineras av diktaturer.

I sådana länder bestämmer inte medborgarna, och staterna använder genomgående en politisk styrning, som kränker mänskliga rättigheter. De är frihetligt och moraliskt inte respektabla nog att på något sätt få inverka på demokratiers fri- och rättigheter eller aktiviteter.

Globala organisationer som FN har tidigare huvudsakligen begränsat sina aktiviteter till åtgärder, som inte inverkat på verkliga demokratiers inrikespolitik, och har därför kunnat godtas.

Då WHOs medlemsstater i mycket är desamma som FNs, står diktaturer och halvdiktaturer för en majoritet av medlemsstaterna (1). De kan alltså bestämma över demokratierna om WHO ges sådan rätt.

Genom de föreslagna ändringarna av regelsystemet ger man dessutom WHOs ledning makten att bestämma över demokratier, och den kan därmed under pandemier eliminera  – förutom staternas suveränitet och beslutsrätt – en rad av medborgarnas rättigheter.

Detta är förkastligt, och kommer sannolikt att leda till en rad mycket allvarliga kränkningar av exempelvis svenska medborgare – för att inte tala om den svenska nationen.

Om svenska regeringsledamöter och svenska riksdagsmän av flathet, rädsla eller globalistisk övertygelse accepterar detta, bryter de mot vår författning och ett antal allmänt accepterade politiska principer i Sverige.

Friheten – grunden för demokratin – får inte potentiellt pga politikers bristande engagemang eller ideologisk okunnighet slarvas bort – och för vad?  Ja, en mycket olämplig lösning att bemästra pandemier! Ändringar av denna ytterst viktiga natur bör kräva en folkomröstning i Sverige.

Några av de potentiellt viktigaste förändringarna av Hälsoreglementet (IHR) har skett i Article 3. Där sades tidigare:

“The implementation of these Regulations shall be with full respect for the dignity, human rights and fundamental freedoms of persons” (människans värdighet, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter).

Dessa formuleringar överensstämmer med traditionella principer inom FN.

Detta förestås nu ändras till att tillämpning istället ska ska utifrån ” equity, coherence, inclusivity”.  Men detta innebär en fundamental ändring av syftet för genomförandet av åtgärder. Termen ”equity” är den absolut viktigaste termen här och används ofta av kulturmarxister och betyder då inte rättvisa utan specifikt ”lika resultat eller lika utfall”.

Gällande ett område som löner innebär equity exempelvis att, oavsett personernas ansträngningar och prestationer, ska utfallet vara detsamma för alla.

Det är alltså bara en koncentrerad omformulering (här inriktad på hälsovård) av den traditionella marxistiska formuleringen: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

Man omvandlar här dolt på kulturmarxistiskt sätt FNs ideal till ett kommunistiskt syfte genom en till synes oskyldig formulering. Det är också en term utnyttjad pga sitt innehåll för att skapa konflikter – och helst hat – mellan grupper och i detta fall nationer.

Innebörden av ord som inclusivity eller inclusion baseras numera ofta på kulturmarxistisk ideologi (se t ex inclusivity training) och kan kopplas till kritisk rasteori (CRT), som är tillämpad postmodernism. Det har politiska konsekvenser såsom exkludering av s k förtryckare (vita) samt censur av dessa.

Västerländska politikers ideologiska okunnighet kan – om förslaget godtas – därför skapa stora svårigheter för framtiden, när vänstern börjar använda syftesformuleringen.

Det är inte svårt att se vilken effekt sådana mål kan ha, när WHO under en pandemi har total makt. Den svenska regeringen kan då inte fatta en rad viktiga beslut gällande sjukvården, som inte är godkända av WHO. Svenskar tillåts troligen inte att ha bättre eller mera eller annorlunda medicin och andra produkter av intresse än andra i världen. Speciell planekonomi kommer också att råda enligt förslagen.

Relevanta svenska lager och reserver samt lämpliga produktionsresurser inkl immateriell egendom av intresse gällande läkemedel kommer att planekonomiskt kunna disponeras av WHO för att hjälpa alla världsmedborgare. Organisationen bestämmer allt. Alla dess bestämmelser, som har samband med pandemin, har legal kraft i Sverige.

Att den svenska regeringen blir maktlös på aktuella områden innebär också, att dess skyldighet att ta hand om sina medborgare, minskar.

Den tillåts inte längre ha den förmågan och det ansvaret. Bl a detta kräver naturligtvis författningsförändringar, men en nation har en oavvislig rätt att ta hand om sina medborgare på sitt sätt. Att detta kanske är bättre än andra staters är inte negativt: allt bör ske utifrån målet att öka de egna medborgarnas välfärd.

Hjälp ges och hänsyn tas naturligtvis till andra länder men är inte det primära målet. Det är varje lands rätt att skaffa relevanta resurser och mediciner och därför kunna sköta sina medborgare utifrån sin kunskap och förmåga.

Att eliminera den rätten och så att säga tvinga fram en uniform världsbehandling lika för alla är en abnormitet. Lärdomarna från Covid-19 avråder också från det.

Bortfallen av ord som mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i syftet har konsekvenser. Beträffande rättigheter föreslås ingrepp i yttrandefriheten och rätten till att motta information dvs censur, ingrepp gällande individers fysiska rörelsefrihet, vissa ingrepp i rätten till den egna kroppen och till egendom inklusive immateriell sådan samt andra.

Detta är naturligtvis avsiktligt och riktat mot dessa den västerländska civilisationens landvinningar. De gamla målen anses säkert utgöra hinder för vissa framtida syften och handlingar av WHO.

Det konstitutionella sättet att genomföra dessa långtgående förändringar av Sveriges författning och sedvänjor har på ett ytterst förrädiskt sätt utformats som en modernisering av det internationella hälsoreglementet.

Med det semantiska tricket att påstå att det bara gäller ändringar i detta, kommer man att undvika kravet att samtliga medlemsländer ska godkänna det. Det innebär, att om bara hälften av medlemsländerna behöver säg ja till förslaget är detta antaget, och alla medlemsstater är bundna av det!

Alla konstitutionella skydd för svenskars rättigheter och nationens suveränitet under pandemier bortfaller alltså.

Men majoriteten av FNs medlemsstater är hel- eller halvdiktaturer. Man menar alltså, att världens diktaturer och politiskt diskutabla länder ska få besluta om att Sveriges suveränitet och författning ska potentiellt få sättas ur spel genom att sådana stater beslutat om regler gällande möjliga pandemier.

Hur kan man acceptera att svensk demokrati och medborgarnas mänskliga rättigheter potentiellt sätts ur spel på detta vis?

De aktuella ändringsförslagen gällande WHO leder under alla förhållanden till krav på ändringar av Sveriges  författning. En folkomröstning är väl motiverad.

Ett betydande antal andra djupt skadliga ändringar i regelsystemet avses införas. Hoppet är nu, att ländernas krav på ändringar kommer eliminera svagheterna, men är detta troligt?

Den föreslagna utformningen av WHO och dess befogenheter skulle – om den godtogs av demokratiska stater – helt enkelt vara det värsta av den indirekta demokratins missfoster, som skapats internationellt. 

 

Text: Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ”VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Hans publicerade artiklar finns samlade på Vaknaupp.dinstudio.se

Relaterat

 

Dan Ahlmark
dan.ahlmark@protonmail.com

Världen har en tacksamhetsskuld till Västerlandet

Åke Thunström
-
0
Världen har en tacksamhetsskuld till Västerlandet

Västerlandet anklagas ofta för att ha orsakat slaveri, kolonialism och klimatpåverkan och det finns en allmän uppfattning att västerlandet därför häftar i skuld till den övriga världen. Den här uppfattningen finns både hos människor i västerlandet och i de drabbade (utvecklings)länderna. De senare vill nu ha kompensation för gångna oförrätter.

Men i själva verket borde det vara tvärtom! Hela världen borde tacka västerlandet för dess omistliga bidrag inom teknik, naturvetenskap, medicin och samhällsskick (demokrati, yttrandefrihet, föreningsfrihet, marknadshushållning, kapitalism etc.) och inte minst de kristna värderingarna, saker som med råge överträffar västerlandets försyndelser. Västerlandets många landvinningar har bl.a. medfört att hundratals miljoner människoliv i utvecklingsländerna har räddats och att många har fått ett materiellt mycket bättre liv.

Vår civilisations framsteg beror till stor del på västerlandet. ”De gamla grekernas” filosofer Platon, Aristoteles, Arkimedes, Pythagoras lade inte bara grunden till det västerländska tänkandet utan gjorde också stora framsteg inom astronomi och matematik. Vad gäller läkemedelskonsten så var det män som Louis Pasteur (vaccin), Alexander Fleming (antibiotika) och Wilhelm Röntgen (radiografi). Nästan alla nobelpris i medicin, fysik och kemi har gått till västerländska forskare.

I mitten av 1700-talet började den s.k. industriella revolutionen i England bl.a. genom ångmaskinerna som också blev mer effektiva. En ström av nya uppfinningar gjordes därefter (i västerlandet): Bell (telefoni), Edison (elektricitet), Tesla (kraftöverföring), bröderna Wright (flyg), Nobel (dynamit) och Rockefeller (olja). Sedan kom bilar, tvättmaskiner, radio, TV och rymdfärder. De senaste decennierna kom datorer, mobiler, internet och sociala medier genom västerländska entreprenörer som Microsofts Bill Gates, Apples Steve Jobs, Amazons Jeff Bezos, Facebooks Mark Zuckerberg, Googles Larry Page och Sergey Brin och SpaceX och Teslas Elon Musk. Det är därför hög tid att alla icke västerlänningar inser att deras bekväma tillvaro till stor del beror på framsteg gjorda i västerlandet. Det vore därför klädsamt om de uttryckte uppskattning för allt de fått, så att vi hamnar rätt i vad som är rätt och fel.

Västerlandets attraktivitet framgår än idag då det är dit de flesta vill flytta eller fly till.

I vissa utvecklingsländer används ibland Västerlandets påstådda skuld för slaveri och kolonialism för att bortförklara egna misslyckanden. I Sverige är skulden självpåtagen; man (etablissemanget) underlåter inte att tala om den korta tid på 1700-talet då slavar fraktades till vår ö St Barthélemy – en dåtida marginell företeelse. Slaveriet var naturligtvis förkastligt men flera utvecklingsländer var från början i hög grad själva involverade. Man bör också komma ihåg att slaveriet faktiskt avskaffades av västerlandet – utom i arabvärlden, där det fortfarande finns.

Det är nu mer än 60 år sedan kolonialismen avskaffades, ändå ser man den som orsak till en del av dagens problem. Visst, i-länderna betalade befolkningen i utvecklingsländerna dåligt för deras arbete och drog nytta av deras naturtillgångar, men man påbörjade också en allmän samhällsutveckling.

I-ländernas välståndsutveckling påstås ha skapat klimatförändringar. Detta är otillräckligt bevisat. Ofullständiga klimatmodeller med dåliga indata används som argument. Endast små förändringar – till det bättre faktiskt om man ser till sådant som skördars storlek – kan påvisas genom observationer och korrekta mätningar. Det som rapporteras, som klimatproblem orsakade av människan, kan istället vara orsakade av den snabba folkökningen i flera länder som fått folk att bo på riskfyllda platser. Den typen av förändringar kräver anpassning, inte skuldbeläggande av västländer. Den västerländska vetenskapliga, tekniska, ekonomiska och medicinska utvecklingen har skapat möjligheter för att både hantera miljöutmaningar och underlätta anpassning, vilket kommer alla till del.

Som ett resultat har den övriga världen en skyldighet att vara tacksam gentemot västvärlden och dess framsteg. Inte tvärtom.

Det är mycket märkligt att hela världssamfundet, inklusive västerlandet självt, agerar som om västerlandet skulle ha en skuld till u-länderna, när det i själva verket alltså i högsta grad är tvärtom. Denna fars av förnekelse frodas på FN-nivå där utvecklingsländerna agerar för att få i-ländernas att stå för notan för de påstådda klimatproblemen. 

Självspäkningen inom västerlandet framstår som ett hyckleri som kan leda till en ekonomisk katastrof. ”Späkarna” uppfattar sig själva som moraliskt överlägsna människor.

Det är hög tid att den västliga världen sträcker på sig och att den övriga världen visar sin uppskattning.

Det perspektivet är viktigt att ha, anser vi i föreningen Medborgarperspektiv.se.

Skribenter: olika medlemmar. Åke Thunström (ordf)

20240409

Texten är fri att använda

Dokument nr 6

Övriga dokument, se https://www.medborgarpolitik.nu/category/lobbying/

Avs kan kontaktas för att vara med på distr. lista.

 

Vad innebär den Civila VälfärdsStaten Del 3 – grundläggande principer

Dan Ahlmark
-
1
Vad innebär den Civila VälfärdsStaten Del 3 – grundläggande principer

Analys av Dan Ahlmark Del 3

Har tidigare publicerats i NewsVoice 9. mars 2024

Olika ideologier har olika människosyn. Utgångspunkten är vanligen inte en förutsättningslös granskning av människans egenskaper utan ett urval av vissa, som just passar den ideologins initialt valda syn på samhället. Men det centrala bör självfallet vara den verkliga människan, som hon framträder enligt seriös forskning.

Den socialistiska åskådningen baseras på en människosyn lämpad för att anpassa sig till externa beslut av kollektiv och myndigheter om det mesta i livet.

Dessa personers medvetande antas huvudsakligen bli format av påverkan från miljön, och man har därför i Sverige sedan 50-talet också utsatt befolkningen för en kraftfull massindoktrinering.

Den socialdemokratiska människosynen leder till en uniform människa (1), som passar för det socialistiska samhället. Hennes önskvärda andliga utveckling är också bara en förstärkt socialistisk syn.

I den libertarianska synen på människan ses denne som en rationell varelse, som styrs av sitt förnuft och har möjlighet att objektivt fastställa sanningen om sig själv och sin miljö. Hon är helt förmögen att anpassa sig till den senare och forma ett liv och samhälle, som passar henne väl (2).

I det utvecklade samhället under 18/1900-talet brukade borgerligt sinnade människor undvika att tro på socialism avseende näringslivet men påverkades ofta kraftigt av kollektivistiska åsikter på de flesta andra områden.

Genom att dessa inte berör ämnen, som traditionellt ägnats stor uppmärksamhet åt såsom politiska, bortsåg borgerliga personer alltför lätt från åsikternas kollektivistiska karaktär.

Dessa individer är samtidigt dock fortfarande öppna för frihetliga åsikter. Jag kallar dem för differentierade människor (3), vilka sedan självfallet har förmåga att utvecklas i klart frihetlig riktning dvs till den Personligen Ansvarstagande Människan.

Samhällskonsekvenser av en frihetlig människosyn

Om man ser på de principiella följderna av libertarianismens realistiska syn på människan och samhället och den individualism, som då framstår som självklar, är dessa följande (4):

(I)  Varje individ är unik, äger sig själv, är sitt eget ändamål och har ett okränkbart värde.

(II)  Detta skapar en Rätt till det Egna Livet (REL) för varje enskild människa. Den rätten innebär, att personer ska i alla avseenden (med få undantag) få bestämma över sig själva och sin egendom.

(III)  Den bestämmanderätten innebär en oavvislig fordran på självständighet (eller oberoende) för varje människa.

(IV)  För att en medborgare ska kunna erfara och nå självständighet och därmed möjlighet att just utnyttja Rätten till det Egna Livet ställs ett fundamentalt krav, nämligen att staten formulerar och accepterar en rad Individuella Rättigheter (IR).

Libertarianismens exceptionella krav på en allmänmänsklig Rätt till det Egna Livet medför således en allmän fordran på frihet för individen att agera självständigt. Mängder av kollektivistiska krav på människan har ingen grund alls, ifall REL erkänns.

Det formella erkännandet av vidden av de frihetliga kraven kommer genom införandet i ett lands författning av korrekta och tillräckligt omfattande rättigheter för individen.

Det specifika innehållet i rättigheterna bygger på överväganden dikterade av människosynen i kombination med verklighetens förutsättningar för individers levnad, samlevnad med andra och arbete i ett samhälle.

Dessa faktorer utgör således grunden för libertarianismens samhällssyn. De Individuella Rättigheterna (IR) medför ett antal grundläggande och klara principer för uppbyggnaden av samhället. De sätter parametrarna för vad individen kan göra självständigt och vilket område, som tillåts för beslut av det offentliga. Rättigheterna har bl a följande konsekvenser gällande samhället:

  1. Individens fria val är i stort avgörande vid alla beslut gällande henne, som hon själv kan fatta.
  2. Fria avtal dvs marknader är den huvudsakliga metoden att utbyta tjänster och produkter i samhället. Därför är den fria konkurrensen av ytterst stor betydelse, och dess existens ska – om nödvändigt – skyddas. Annat utbyte av tjänster exempelvis gällande människor, som inte kan ansvara för sig själva, bygger på insatser av det offentliga.
  3. Våld är ej tillåtet mot individer annat än för att skydda individuella rättigheter eller beivra brott mot lagar. Våld kan annars inte användas för att ta värden från individer eller fysiskt ingripa mot dem. De individuella rättigheterna (IR) är avgörande, och det fria samhället tillåter exempelvis inte särskilda och betungande skatter för individer med resurser, som andra önskar att de hade. Samhällets våldsmonopol får inte användas i sådana sammanhang.
  4. Individuell frihet tillhör de högsta värdena i samhället, och människor har på basis av Rätten till det Egna Livet (REL) makten att bestämma över sitt liv inom ramen för samhället avgränsat av de Individuella Rättigheterna. Demokrati är en metod, men nödvändig för gemensamma beslut i ett samhälle, där områdena för offentliga avgöranden är kraftigt begränsade. Där individen kan och har rätt att själv fatta beslut, ska demokratiska beslut inte tillämpas.

Om man mycket kort önskar beskriva libertarianismens politiska huvudinnehåll, kan tio ord räcka: ”Individens Rätt till det Egna Livet i ett frihetsorienterat samhälle”. Vilka beslutsområden, som kommer att tillåtas offentliga myndigheter, följer av definitionen av rättigheterna.

Det nya samhället

Det är uppenbart att under övergången från dagens svenska stat – StatsVälfärdsStaten (SVS) – till den frihetliga libertarianska staten – den Civila VälfärdsStaten (CVS) – en stor mängd offentliga beslut krävs och under många år (5).

Senare kommer troligen omfånget fortfarande nämnvärt överskrida det, som man tidigare tänkt på, när man talat om ”nattväktarstaten”, men den mycket kraftiga nedskärningen av SVS, som blir en följd av IR, formar verkligen ett nytt samhälle (CVS) och bereder äntligen vägen för förnuft- och värderingsstyrda människor att forma sina liv i frihet.

Demokrati är då metoden och beslutsmekanismen för de nödvändiga offentliga besluten. Det är samtidigt ett värde, eftersom det bygger på jämställdhet mellan individerna avseende de helt nödvändiga besluten i samhället, som avser alla och alla bär ett likartat ansvar för.

Sådana gäller exempelvis frågan om försvar av landet, där alla deltar, frågor om landets suveränitet och författning eller allmänt samhällsfrågor, som bör avgöras gemensamt.

Att skydda de Individuella Rättigheterna är statens primära ansvar. Det gäller både externa och interna fiender. Att upprätthålla och skydda den Civila Välfärdsstatens principer och hindra en återgång till dagens samhällsförtryck är vitalt. De detaljerade gränserna för det offentliga behandlas i ett annat sammanhang.

Punkt IV ovan innehåller dessutom två önskemål, som gäller medborgarna och vilka baseras på syftet med individens fulla självförverkligande och utnyttjandet av libertarianismens vidsträckta rättigheter.

För att kunna uppfylla och utnyttja den självständighet och vidsträckta rätt att agera, som i CVS erbjuds individen, bör denne dels inhämta viss kunskap, genomföra visst tänkande och fatta vissa beslut (B), men dessutom under livet agera och utföra handlingar avseende vissa syften (C). Innebörden av dessa två önskemål anges i (4).

Grundvärden

De ovan angivna principerna är naturliga följder av libertarianismens fyra grundvärden. Dessa gäller först en fast tro på det mänskliga förnuftet och dess potentiella förmåga till korrekta bedömningar i alla livssituationer. Det andra avser den absoluta övertygelsen om människans individuella värde och rätt till självständighet (individualism).

En tredje grundvärdering avser ett krav på rättvisa i vilket en viktig del är, att individens rättigheter respekteras minutiöst. Att individuella rättigheter beaktas och människor behandlas lika inför lagen är den högsta formen av rättvisa. Rättvisa kräver också, att individen bedömer och behandlar medmänniskorna strikt enligt identiska kriterier (med undantag för familjen) och agerar enligt detta.

Den fjärde grundvärderingen – medmänsklighet – är egentligen en konsekvens av individens fulla frihet. I och med den sistnämnda förverkligas, uppstår ett behov av hjälp till människor, som av olika skäl inte klarar sig. Ingen realistisk samhällsideologi kan bortse från detta faktum.

Det är då naturligt och självklart att ge dem hjälp. I Sverige har detta historiskt sett åvilat det lokala samhället, och så länge frivillig hjälp, som är högeligen önskvärd inte räcker, fortsätter den principen att råda.

Tidigare delar i denna artikelserie:

 

Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ” Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar idag som medborgarjournalist.

Referenser

(1) Contra: Se: Kap.II. Libertarianismens människo- och kunskapssyn
(2) Frihetsportalen.se: Se artikelserien om den libertarianska historiesynen, till vilken hänvisningar skedde i del 1 av denna serie.

Relaterat

Dan Ahlmark
dan.ahlmark@protonmail.com

Ahlmark: Vad innebär den civila välfärdsstaten? Del 2 – Nödvändigheten av förnyelse

Dan Ahlmark
-
0
Ahlmark: Vad innebär den civila välfärdsstaten? Del 2 – Nödvändigheten av förnyelse

Analys av Dan Ahlmark

Har tidigare publicerats i NewsVoice 5. mars 2024

Det alternativa fria samhälle, som den Civila VälfärdsStaten (CVS) representerar, leder till människor alltmer intresserade av frihet och motsvarande kultur, eftersom dess värden plötsligt är attraktiva och personligen respektabla. Det skriver Dan Ahlmark i denna artikelserie om den civila välfärdsstaten.

De borgerliga partierna

De flesta borgerliga partier har märkligt nog stöttat de värsta och mest skadliga policies, som tillämpats i Sverige de senaste decennierna. Däri ingår den massinvandringspolitik, som på allvar påbörjades 2006 som följden av en ändrad lag 2005.

Förhållandena har – som påpekades i del 1 – försämrats kraftigt de senaste decennierna beträffande alla viktiga områden, som är statens primära ansvar.

Den svenska välfärdsstaten diskvalificerar sig nu särskilt genom acceptansen av den globalistiskt styrda klimat- och energipolitiken, vilka policies är direkt destruktiva för mänsklig välfärd. Dagens borgerliga regering fortsätter också här den för Sverige fördärvliga kurs, som socialdemokratin tidigare valt.

Ett allvarligt misstag hos politikerna är deras allmänna underdånighet gentemot EU och acceptansen av dess viktiga förslag, vilka driver länderna mot ett federalt EU.

Med tanke på att politiker både till vänster och höger tidigare fattat sådana orimliga beslut som att väsentligen lämna Sverige utan försvar, kan man inte heller förvänta sig att deras beslut gällande ett kommande förslag om medlemskap i ett federalt EU blir förnuftigt.

Men detta skulle för Sveriges del praktiskt sett innebära ett slut för den mest väsentliga delen av svenskt självbestämmande genom att man accepterar, att den svenska befolkningens åsikter och därmed svensk demokrati i stort sett elimineras gällande väsentliga frågor för vårt land. Med två procent av EUs befolkning kommer vårt inflytande vara imaginärt.

Tyvärr syns borgerliga partier (och socialdemokratin) av olika skäl vara positiva till en sådan radikal integration. Bl a professionaliseringen av politikeryrket medför, att riksdagsmännen bara för sina karriärers skull är positiva till transnationella organisationer. Partiledningarna stöttar ju globalism. Väljare och ideologier är då mindre viktiga.

En slutsats om det politiska läget i Sverige

Under andra hälften av 1900-talet orkade den borgerliga oppositionen inte stå emot den socialdemokratiska regeringen. De korta perioder, som borgerligheten hade makten, avbröts snart av att socialdemokraternas återvände till makten, vilket medförde, att samhällets glidning åt vänster bara fortsatte. Någon återgång till bättre eller frihetlig politik skedde sällan. Samma tendens har fortsatt sedan murens fall.

Under 2000-talet har den borgerliga vänstern – trots borgerlig majoritet – frivilligt under två valperioder överlämnat makten åt vänstern beroende på inflytandet från och rädslan för socialdemokratin. Det är helt uppenbart att dagens borgerliga ideologier eller partier varken har klarat eller klarar av att hindra den pågående kollektiviseringen av Sverige.

De har inte den starka betoning av frihet, respekt för individuella rättigheter, moraliska styrka eller ens intresse för svensk välfärd, som är nödvändig.

Dessa partier har därför inte längre något existensberättigande från borgerlig utgångspunkt. Något nytt måste då till för att stoppa Sveriges kollektivisering knuten till den fortfarande pågående vänsterglidningen.

Ett bättre samhälle

Stora reformer i bland annat den offentliga sektorn behövs i Sverige, där förändringar är nödvändiga för att nå ett bättre samhälle. En fråga man alltför sällan ställer till frihetligt sinnade människor är: Vilket är då det samhälle Du önskar bo i ? Ja, vad utmärker detta – egentligen ? Att svara på den frågan kräver en stunds eftertanke.

Sedan kommer säkert ett flöde av tankar, bland vilka kan finnas följande: ”Jag vill bestämma vad jag tycker och anser, och statens massindoktrinering måste stoppa. Jag vill på alla områden, som berör mig, själv avgöra vad jag vill. Jag vill leva i ett fritt samhälle, där jag är oberoende och allt beror på mig själv”.

Det ska vara en stat, som inte baseras på kollektivism utan bygger på individualism dvs beror på den enskilde och dennes önskningar.

Detta skapar också ett samhälle, där politik spelar en mycket mindre roll, men där frivilligt samarbete mellan individer och organisationer är intensivt. Individualism och sann social samverkan fungerar bättre än kollektivism och tvång.

Grundläggande egenskaper hos det goda samhället

Gränsdragningen mellan människans rätt och ansvar och samhällets uppgifter är fundamental. Det avgörande för denna åtskillnad är dels den människosyn man har och dessutom bedömningen av de egenskaper, som ett samhälle naturligen uppvisar och bör ha (vilka bestämmer möjligheterna att agera där).

Om man inledningsvis granskar den libertarianska människosynen bygger denna på människans konstaterade fysiska och psykiska egenskaper och erkänner den självständighet och frihet, som individer naturligen söker.

Den inser bla de oerhörda variationerna i individers anlag, karaktärsdrag och kompetenser:

”…olikheterna beträffande intelligens och karaktär (såsom målmedvetenhet, envishet, mental uthållighet och mod/djärvhet); hela deras vidd av olika egenskaper inkl kreativitet och klokt risktagande; den mentala förmågan att förstå och hantera människor osv, är ofta mycket stora och grundläggande. Det finns… inga mänskliga skäl att söka begränsa de ibland enorma skillnaderna mellan individers egenskaper och strävanden” (1).

I dess uppfattning om människan ingår ett antal grundläggande egenskaper, vilka möjliggör hennes oerhörda förmåga att utvecklas, agera och arbeta, ifall bara frihet finns.

Det gäller bland annat personens förnuft, fria vilja, förmåga att i alla avseenden bedöma den fysiska världen, känslor och förmåga till rationellt handlande, valfriheten att bilda en harmonisk enhet av kropp och själ samt tendensen till medmänsklighet i samhällen, som utvecklats enligt goda principer.

En av dessa principer gäller valfrihet i nästan allt och möjligheten till fria avtal och fria marknader. Tillsammans med förståelsen av samhället: vikten av institutioner och lagar samt betydelsen av ett fritt näringsliv ger detta grunden för det fundamentala samhälleliga valet mellan individualism och kollektivism.

Att välja individualism är dock lätt med utgångspunkt dels från erfarenheterna under den historiska samhällsutvecklingen (2) samt människans natur och hennes krav på bästa förutsättningar för att nå lycka.

Kollektivism har kontinuerligt varit förenad med förtryck och stagnation, medan individualism generellt skapat välfärd och lycka. Särskilda historiska omständigheter åstadkom, att Sverige på 50- och 60-talen nådde stora ekonomiska framgångar.

Tyvärr missuppfattades dessa som en följd av en särskilt framgångsrik socialdemokratisk politik. I själva verket var de resultatet av världskriget, där Sverige var neutralt och oskadat, och ett förstört Europa törstade efter våra huvudprodukter.

Vi kan nu se, att socialdemokratins StatsVälfärdsStat (SVS) också är förknippad med en ständig och djup materialism hos människorna, och samhällets andliga, kulturella sida är numera i många avseenden därför alltför ointressant att mycket uppmärksamma.

Den andlighet och kultur naturlig i en SVS är helt enkelt inte nog attraktiv för att få människor att avstå från sin koncentration på materialistiska ändamål. SVS medför ett lägre andligt liv skilt från verkliga personliga värderingar och sådana åsikter, som väljs på basis av dessa. Nu har den andliga nersmutsningen särskilt fördjupats genom postmodernismens irrationella åsikter och kulturmarxismens helt felaktiga slutsatser på en rad områden som människo- och samhällssyn, kunskap, ras, kön/genus, rättvisa osv.

Det kulturella livet – stöttat av ideologiskt styrda statssubventioner – har så småningom blivit ett ödeland reglerat och fyllt av politiska slagord. De flesta riktiga värden har kritiskt försvagats på vägen och gjort landets utveckling mindre värd. SVS är andligt sett förknippat med politisk tarvlighet och en dominerande materialism.

Det är också den naturliga och allmänna konsekvensen av områden berörda av socialism, eftersom högsinnande och frihetliga värderingar inte kan kombineras med socialism i praktiken och delvis inte heller med dess teori.

Ett förändrat samhälle

Det alternativa fria samhälle, som den Civila VälfärdsStaten (CVS) representerar, leder till människor alltmer intresserade av frihet och motsvarande kultur, eftersom dess värden plötsligt är attraktiva och personligen respektabla.

Massindoktrinering förekommer inte, och människan har därför plötsligt mycket större möjlighet att forma personliga värderingar, vilka då också blir verkligen väsentliga för individen.

Den personliga vikten av att dessa ständigt upprätthålls förstärker dem; de är ständigt levande, de uppmärksammas och utvecklas. Grundvärden såsom den unika människan, vilken är sitt eget ändamål och har ett okränkbart värde, leder till en väsentlig förändring av individen. Det gäller inte längre att forma henne efter en mall. Istället gäller det en förändring baserad på uppskattning av frihet, rationalitet och mänsklighet.

Det är enda vägen, som leder till verklig godhet och individens formande av allt högre individuella ideal, och att hennes liv verkligen gestaltas utifrån hennes personliga vision.

 

Tidigare delar i denna artikelserie:

Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ” Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar idag som medborgarjournalist.

Referenser

(1) Contra: Se: Kap.II. Libertarianismens människo- och kunskapssyn
(2) Frihetsportalen.se: Se artikelserien om den libertarianska historiesynen, till vilken hänvisningar skedde i del 1 av denna serie.

Dan Ahlmark
dan.ahlmark@protonmail.com

 

Vad innebär den Civila VälfärdsStaten? Del 1 Globalistisk politik och NATO-anslutningen

Dan Ahlmark
-
0
Vad innebär den Civila VälfärdsStaten? Del 1 Globalistisk politik och NATO-anslutningen

Analys av Dan Ahlmark (Del 1)

Har tidigare publicerats i NewsVoice den 28. februari 2024

Ökad kollektivism förknippad med totalitär socialism (kommunism, nazism, fascism) drabbade på 1900-talet många länder. Perioden innebar en tid av världskrig, inbördeskrig, revolutioner, statskupper. Globalistisk politik har funnit inträde inom socialdemokratin, där det senaste exemplet är valet av en NATO-anslutning, skriver Dan Ahlmark i denna analys. 

Från historiens början har människor av samhället – eller staten – tvingats tro på än det ena, än det andra, men utvecklingen har sakta gått från förtryck av folket till ökad personlig frihet, och från kollektivism till respekt för individen (1).

Det löfte, som – efter vad vi vet – formellt först började infrias i Grekland för 2500 år sedan, präglade därefter till någon del många olika samhällen, där England var det mest framstående.

Det fick så småningom dock ett fullständigare uttryck. Olika tidigare tankeriktningar skapade grunden för sjuttonhundratalets upplysningsrörelse och dess bidrag till den fenomenala utvecklingen av politiska principer genom den amerikanska revolutionens formulering av människans individuella rättigheter.

Från slutet av 1700-talet fanns alltså i världen ett mycket klart exempel på principer, som är lämpliga för att styra mänskliga samhällen. Detta skapade krav, som därefter inte konsekvent kunnat ignoreras av auktoritära statsmakter.

Efter utvecklingen under 1800-talet, när den för ekonomins förändring helt grundläggande näringsfriheten brett slog igenom och skapade kraften i industrialismen, formades sedan de fullständiga demokratierna under första delen av nästa århundrade.

Ökad kollektivism förknippad med totalitär socialism (kommunism, nazism, fascism) drabbade dock på 1900-talet många länder. Perioden innebar en tid av världskrig, inbördeskrig, revolutioner, statskupper,  kriser och hot mot frihetliga stater från diktaturer. Den situationen avslutades först med murens fall 1989.

Efter andra världskriget drev den demokratiska kollektivismens (2) socialistiska partier fram bland annat nationella sociala system utan väsentlig anpassning till enskilda människors önskemål dvs de byggde på tvång och innebar begränsningar av människors frihet att själva besluta på aktuella områden.

När människor så småningom upptäckte, att lockelsen av fria personliga fördelar givna av staten var falsk för de flesta människor, minskade den demokratiska kollektivismens slagkraft i Europa. Samhället efter andra världskriget – StatsVälfärdsStaten (SVS) – vilade dock på en kraftig indoktrinering om dess fördelar och motståndet att välja ett annat – ett fritt samhälle – var betydande.

En förnyelse av tänkandet beträffande mänsklig frihet påbörjades under 1950-talet (3). Under tidigare decennier publicerades inte mycket frihetlig teori med undantag främst för vissa ekonomer och samhällskritiker.

De nya inslagen bidrog kraftigt till att skapa en allmän förståelse för vad som krävs av ett samhälle, vilket passar människor, som i mycket saknar traditionella kulturella, religiösa och politiska fördomar och vill leva i frihet. Strukturen för ett bättre samhällssystem hade alltså blivit klarare.

Det är ett samhälle, som kan skapa goda förutsättningar för varje individ att från början av livet skaffa sig rationella, sanna och objektiva insikter avseende sin natur, verkligheten och goda principer för samverkan med andra. På basis av det ska hon (4) sedan ha rätt att själv i det allra mesta styra sitt liv.

Utformningen och utfallet av hennes liv kommer att bero på hennes förnuft, vilja och förmågor av många slag bl. a. arbetsvilja.

Samhällen och stater kan då slutligen utformas, så att de ger alla möjlighet att bli och vara förnuftsstyrda människor, som lever i stor frihet – det ideal, som hittills inte kunnat förverkligas i historien.

I Del 4 (3) av serien om den libertarianska historiesynen beskrivs dagens läge som:

…vi..(har) .. nått så långt man realistiskt kan – med bevarande av ett gott och tryggt samfund – i definitionen av ett samhälle byggt på empirisk kunskap, individualism och människans fulla handlingsfrihet. Denna frihet gäller individens valfrihet i allt: sättet att leva och mål att eftersträva, alla former av åsikter… religion eller dess frånvaro, samt stödet av olika samhälleliga initiativ och deltagandet i samhället. Utvecklingen har hittills bara fört oss en bit på vägen till det Goda Samhället…

StatsVälfärdsStaten (SVS) bör därför förvandlas, och det lämpligaste målet är den frihetliga libertarianska staten: den Civila VälfärdsStaten (CVS). Utvecklingen från dagsläget till ett samhälle, som bättre passar människan, behandlas därför i det följande.

Dagens situation

Sverige var en av de stater, som efter andra världskriget försökte genomföra en samhällsomvandling baserad på demokratisk kollektivism. Det innebar, att den svenska socialistiska regeringen, efter att tidigare på grund av folkets val tvingats avstå från socialisering av näringslivet, utformade funktionssocialismen och genom tvång och skatter inom ramen för det demokratiska systemet försökte tillfredsställa sina väljargrupper.

För att genomföra detta utformade man en så småningom en gigantisk offentlig sektor finansierad av skattebetalarna, där socialism tillämpas.

Genom Sveriges egenart: dess speciella kultur, människors vana vid statlig styrning samt befolkningens utbildning och arbetsamhet kunde under lång tid ett fritt näringsliv förenas med socialistiskt tvång avseende fördelning av resultatet av prestationerna i landet.

Genom skickligt utnyttjande av alla makt- och påverkansmöjligheter kunde socialdemokrater, påverkade både av marxism och demokratiska värderingar, vinna popularitet genom att intensivt utnyttja de marxistiska fördomarna om  klasskamp, som sedan slutet av 1800-talet bibringats majoriteten svenskar av socialdemokrater och fackföreningsrörelsen.

I kombination med ett ytterst kompetent, tekniskt och internationellt orienterat näringsliv samt de ytterst gynnsamma förutsättningarna för hög svensk tillväxt efter världskriget kunde Sverige då snabbt få resurser att bygga upp ett antal populära sociala system.

Eftersom det socialdemokratiska partiet satt i regeringsställning under denna expansiva period, ansågs det som särskilt framgångsrikt i sin ekonomiska politik, vilken då också förknippades med socialsystemens tillkomst.

Att socialpolitiken under dessa goda ekonomiska förutsättningar skulle ha formats med viss liknande inriktning av varje borgerlig regering men med mycket mera valfrihet för individen, förstod många inte. Sådana regeringar skulle heller inte utformat skattesystem med närmast konfiskatorisk effekt, vilket naturligtvis påverkade den svenska tillväxten.

Statsvälfärdsstatens nedgång

Den socialdemokratiska utformningen av Sverige (StatsVälfärdsStaten), som överfört ansvaret för många beslut om viktiga delar av människans liv till staten och ständigt främjade sina väljargrupper, ledde så småningom till en försämring av olika levnadsbetingelser.

Egenskaperna systemet har leder sakta till att detta försvagas. Det tog naturligtvis lång tid, eftersom kultur bara ändras sakta över generationerna. En del av nedgången – som skolan – var självklar, eftersom man där snabbt sökte skapa den nya socialistiska människan (5).

Detta har inneburit en klar sänkning sedan 1962 av kraven på elevernas arbete och därmed kunskapsnivån. Det har också medfört den ödesdigra effekten, att eleverna under i stort sett hela grundskolan vänjer sig vid dåliga arbetsvanor.

Den nedgången har blivit uppenbar successivt och särskilt observerats, sedan Sverige fallit i rankingen enligt internationella undersökningar gällande undervisningens kvalitet. Under decenniernas gång har klara svagheter uppenbarats också gällande andra huvudområden, där staten är aktiv (förutom basutbildning): sjukvården, brottsbekämpningen, rättskipningen och försvaret. I dagsläget råder kriser gällande alla dessa – och många andra – områden.

Socialdemokratins förvandling

Efter sammanbrottet för socialdemokratins marxistiska grunder genom murens fall 1989 och planekonomins internationellt uppenbara kollaps, påverkades partiet istället av en annan socialistiskt orienterad filosofi (postmodernismen) med dess samhällsideologi: kulturmarxismen, vilken beträffande sitt viktigaste politiska instrument (identitetspolitiken) arbetar på principiellt samma sätt som marxismens klasskamp.

Metoden är således den klassiskt marxistiska, men här utformad för att på utvalda och viktiga områden dela upp människorna i två grupper, favorisera en och skapa skarpa motsättningar – i bästa fall hat – mot den andra i syfte att vinna röster.

Man har hittills undvikit tillämpningar gällande näringslivet, där man lidit ett sådant fundamentalt nederlag, men har istället inriktats på en rad andra viktiga samhällsområden. Dessutom influeras partiet också av radikal socialliberalism. Den industriella arbetarklassen har nu inte längre någon prioritet.

Även globalistisk politik har funnit inträde inom socialdemokratin, där det senaste exemplet är valet av en NATO-anslutning för målet att förstärka Sveriges försvar. Från att under större delen av nittonhundratalet och fram till 2022 närmast religiöst hyllat neutralitetspolitiken, ändrade sig socialdemokratin abrupt 2022.

 

Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ” Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar idag som medborgarjournalist.

Referenser och relaterat

  1. Frihetsportalen: Den Libertarianska historiesynen del 1/4
  2. Contra: Demokratisk eller auktoritär kollektivism
  3. Frihetsportalen: Den Libertarianska historiesynen del 4/4
  4. Contra (se kap. IV i):  Libertarianismens grunder
  5. Epoch Times: Krönika: Den svenska skolans omvandling – Del 3

 

Dan Ahlmark
dan.ahlmark@protonmail.com

 

1...345...14Page 4 of 14
© Newspaper WordPress Theme by TagDiv