Flera opinionsbildare har beskrivit det kommande valet som ”högern mot media”. Vi i föreningen Medborgarperspektiv.se delar den bilden och förklarar här varför.
Frasen pekar på en asymmetrisk granskning där vänsterns svagheter ofta tonas ner medan högern – och särskilt SD-stödda Tidö-samarbetet – utsätts för hårdare och mer systematisk kritik. Detta gäller inte minst public service, som enligt lag ska vara saklig och opartisk. Se bl.a. slagsidan.se.
En skev höger-vänster-skala. En viktig förklaring till obalansen i granskningen är hur begreppen höger och vänster används. Den klassiska definitionen är baserad på den franska nationalförsamlingen år 1789 där de konservativa satt till höger om talmannen och de revolutionära till vänster. Men i modern mening handlar högerpolitik om att prioritera individen och en liten stat framför kollektivet, medan vänsterpolitik prioriterar en stor stat och kollektivet framför individen. Det välfärdsindustriella komplexet är ett tydligt exempel på det sistnämnda.
Nationalsocialism och fascism är ideologier med starka inslag av stor stat, kollektivism och centralstyrning – alltså vänsteridéer enligt ovanstående definition. Att vänstern konsekvent placerar dessa rörelser på högerkanten är en retorisk manöver som tyvärr har blivit etablerad som en sanning i svensk debatt.
I detalj
SD har under mer än 20 år aktivt uteslutet personer med avvikande åsikter från partiet, särskilt när det gäller migrationspolitiken. Detta förtjänar erkännande. Partiet var också det enda riksdagsparti som tidigt och konsekvent varnade för konsekvenserna av en okontrollerad migrationspolitik – en kritik som idag i princip delas av de flesta partier. Efter 16 år i riksdagen borde SD granskas sakligt och respektfullt, inte generellt demoniseras.
En slående parallell finns hos Vänsterpartiet. V har rensat bort mycket av den öppna kommunismen (bland annat genom namnbytet 1990), men har istället dragits med sympatier för auktoritära vänsterregimer och ökande antisemitiska inslag kopplade till Gaza-frågan. Vänsterpartiets ungdomsförbund, Ung Vänster, bekänner sig till kommunism. Trots detta saknas motsvarande kollektiva nedvärderingar som ”vänstergänget” eller ”S-gänget” i ledande medier. Kritiken mot V är oftare nyanserad och riktad mot enskilda händelser, medan Tidö-samarbetet frekvent kallas ”Tidögänget”.
Medias och public service obalans. Denna asymmetri syns tydligt hos tidningar som DN, som använder starkare och mer alarmistiska formuleringar mot regeringen än mot oppositionen (framgår av en AI-undersökning).
SVT och SR går ännu längre. De agerar ofta öppet som klimataktivister med ett tydligt kollektivistiskt perspektiv och undviker systematiskt att granska vänsterpartiernas politik på samma sätt som de granskar högern. Exempelvis har SVT bedrivit en påtaglig klimatkampanj, som flera kritiker beskriver som skattefinansierad propaganda, för att gynna vänsterpolitik. Dessutom har public service med rätta kritiserats för bristande balans i rapporteringen kring antisemitism och Gaza-frågan.
Förtroendebarometern från Medieakademin bekräftar den kraftiga polariseringen: förtroendet för SVT och SR är högt bland vänster- och mittenväljare men betydligt lägre bland höger- och SD-sympatisörer. SVT:s VD Anne Lagercrantz har vid flera tillfällen hävdat att allt material granskas noga före publicering för att säkerställa objektivitet och neutralitet. Trots detta ligger förtroendet fortsatt mycket lågt bland M- och SD-sympatisörer (ofta under 50 procent enligt flera mätningar), och någon tydlig åtgärd för ökad balans och förbättring tycks inte ha vidtagits.
Sverige som socialistisk stat. Det märkliga är att många svenskar inte inser hur socialistiskt Sverige faktiskt är. Regeringsformen pekar tydligt i riktning mot en stor stat som prioriterar bidragstagare framför produktiva medborgare och kunskap. Nationalekonomen Lars Jonung har i Ekonomisk Debatt visat hur Sveriges ekonomiska utveckling under 170 år följer graden av ekonomisk frihet – med en markant tillbakagång under den socialdemokratiska eran.
I praktiken finns ingen stark konservativ kraft i svensk riksdag idag. Alla åtta partier har i varierande grad anpassat sig till det rådande socialistiska ramverket. S har gått åt vänster. Vänsterliberalismen dominerar totalt.
Slutsats. Valet 2026 handlar om en observerbar obalans i språkbruk, vinkling och intensitet i mediebevakningen. Särskilt offentligt finansierade medier, som SVT och SR, borde granska alla sidor lika hårt och konsekvent. När SD kritiseras för sin historia förtjänar V samma sakliga granskning. När Tidö-samarbetet nedvärderas kollektivt borde samma måttstock gälla vänstersamarbeten.
En fri och balanserad journalistik är en förutsättning för ett sunt demokratiskt samtal. Idag bidrar den mediala obalansen istället till ökad polarisering och minskat förtroende.
Föreningen Medborgarperspektiv.se
2026-06-04
Skribenter
Åke Thunström ordf
Lars Bernhoff
Övriga utskick, se
