Borgerlighetens vekhet är problematisk

Det är tydligt att de tidigare borgerliga partierna inte är tillräckligt övertygade om sina egna idéers värde för att verkligen kämpa för dem. Alternativt är man feg och tycker illa om konfrontation med andra – en fullständigt hopplös attityd för att vinna politisk mark.

  Tidigare publicerad 8 oktober 2022 i Nya Dagbladet

 

 

Genom decemberöverenskommelsen 2014 föll Alliansen för Löfvens hets och brunmålning av SD. Anklagelserna var 2014 det kanske enda medlet som kunde hindra att en borgerlig majoritetsregering tillträdde. Men svaga politiker i dessa partier föll för beskyllningarna under valkampanjen och tidigare. 2018 var främst C och L fortfarande kraftigt påverkade och den borgerliga valsegern förskingrades åter.

Om man granskar anklagelserna mot SD vilka innebär att några grundare av partiet hade tidigare nazistförbindelser kan – om det kunde anses vara av stor vikt då – detta inte ha någon som helst betydelse idag. Det nya partiets program innehöll från början, liksom senare, inget extremistiskt alls. Och inga nazistiska eller rasistiska förslag har heller senare förts fram av partiet i något seriöst politiskt sammanhang. Partiets medlemskader, som vuxit ytterst snabbt och gjort partiet likt andra, består till väsentlig del av före detta medlemmar i borgerliga partier, och SD:s väljare består huvudsakligen av stora grupper från S, M och andra borgerliga partier. Mer än var femte svensk röstar på SD, det är det näst största svenska partiet, så talet om ett extremt/extremistiskt parti är falskt. I annat fall har den svenska väljarkåren plötsligt blivit rasistisk alternativt nazistisk ? Från rasism eller synpunkten att ha samröre med politiska extremister torde istället Centerns föregångare och socialdemokratin vara mycket mera belastade än SD, vars extremistbelastning som parti syns så gott som obefintlig. Man verkar vara minst lika energisk som andra partier att göra sig av med olämpliga funktionärer eller suspekta medlemmar.

Att på grund av sådana ytliga anklagelser för lång tid överlämna makten till socialdemokratin och ignorera vad de egna väljarna önskar: En icke-socialistisk regering, har varit mycket märkligt och är politiskt förkastligt. Centern fick i årets val dock betala dyrt för det och sin ompositionering som stödparti till S. Troligen är det arvet av underkastelse under S som fortfarande delvis finns kvar och orsakar reflexer hos i alla fall ”mittpartierna”. Man är alltjämt så rädd att Storebror S ska påstå att man själv är något fult eller umgås med helt olämpliga individer. Och traditionen av valförluster (sedan 1945 har regeringen varit borgerlig mindre än ¼ av tiden) och deras konsekvenser finns där. Man har fått en träning i underkastelse.

Dessutom syns tron på och det starka engagemanget för ett frihetligt samhälle inte längre finnas inom borgerligheten. Partiledningarna och svaga borgerliga politiker släpper heller inte fram kompetenta aktiva oppositionella medlemmar som riksdagsmän, eftersom dessa är alltför självständiga. Det heta engagemanget för ett frihetligt samhälle saknas hos alltför många av partiernas funktionärer liksom det brinnande intresset att reformera Sverige och äntligen befria samhället från otaliga socialistiska och kollektivistiska lagar och regler. Istället nöjer man sig med att kratta lite i den socialdemokratiska trädgården och föreslå en annan liten buske här och att ha snyggare krukor där. Lite görs åt den fortfarande kraftfulla nysocialistiska trenden. Det innebär att dagens traditionella borgerliga partier inte arbetar energiskt för att ge våra barn möjlighet att växa upp i ett fritt samhälle.

Varför har borgerligheten förlorat?

Redan från början tappade de borgerliga partierna bollen. Enbart ett exempel: Efter andra världskriget var Sovjetunionen respekterat och fruktat och det landet samt europeiska kommunister och socialister/socialdemokrater lyckades genom kontinuerlig propaganda knyta nazism och fascism till den demokratiska politiska högern. Nazistiska och fascistiska partier påstods tillhöra högern. Socialdemokratiska partier deltog i förtalet för de förstod vilket värde för dem detta hade. Vänstern har alltid varit duktig avseende propaganda och nu lyckades man att demagogiskt förknippa sina politiska motståndare med oacceptabla rörelser och idéer. I detta fall lyckades man dölja att rörelserna egentligen ideologiskt låg närmast totalitär socialism (auktoritär socialism gällande fascismen). Den påstådda knytningen har länge varit ytterst negativ för borgerligheten. Ännu i årets valrörelse karakteriserades de borgerliga partierna som ”blåbrun sörja” av statsministern. Löfvens tidigare språkbruk kommenteras inte här.

Men detta är bara ett exempel på de misstag och passivitet de borgerliga visat under efterkrigstiden. Även när de vinner ett val förlorar de i längden. De har inte varit förmögna att ändra den socialistiska trenden. Efter kriget var Centern tidigt och folkpartiet blev genom tillväxten av sin radikala socialliberalism snart följsamt till socialdemokratin. Man visade då högerpartiet ett liknande förakt som SD fått erfara. Detta höll i sig länge och försvann väl först under 80-talet. Svårigheterna för de borgerliga att bilda en gemensam front mot vänstern var legio. Många medlemmar inom folkpartiets kulturradikala flygel kunde sägas ha varit vänstersympatisörer (bortsett från S:s kramande av kommunister och östblocket).

De borgerliga lät sig efter nederlaget i folkomröstningen om pensioner 1957 bli invanda att ignoreras av socialdemokratin i alla stora frågor (socialisering av näringslivet var undantaget) och har följsamt accepterat StatsVälfärdsStaten1, politiseringen av den offentliga förvaltningen och undervisningsväsendet, statsmedias indoktrinering av det svenska folket med mera. Många decennier av reträtter och att i riksdagen försöka påverka och ändra socialdemokratiska ”reformer” (men i praktiken bara gällande småfrågor, eftersom det var vad man förmådde) sätter också sina spår. Bara några få riktigt väsentliga reformer har genomförts av de fåtaliga borgerliga regeringarna: Friskolan är en av dem.

Det är tydligt att medlemmarna i de tidigare borgerliga partierna inte är så övertygade om sina egna idéers värde, att man hårt och ständigt kämpar för dem. Alternativt är man borgerligt sedesam (feg) och tycker illa om klara motsättningar och konfrontation med andra, vilket är en hopplös attityd i förhållande till den ideologiskt övertygade vänstern. Konventionell borgerlig uppfostran att vara tillmötesgående, ta hänsyn och försöka kompromissa medför också, att de borgerliga partierna inte observerar, att innebörden av nästan varje kompromiss de ingår leder till en allt djupare kollektivisering av Sverige. Man förstår inte socialismens natur där anhängarna anser de borgerliga som omoraliska och bara värda att förkastas. De senare tror antagligen på motpartens huvudsakliga vilja till ”fairplay” och förstår exempelvis inte den orättfärdighet och hänsynslöshet som nysocialismen (främst kulturmarxismen) nu innebär. De borgerliga ses helt enkelt som direkta fiender. Nysocialisterna anser att ifall vi praktiskt sett (idag ej fysiskt) elimineras som maktfaktor blir världen bättre eftersom vi är de onda.

Nu innebär den fortgående professionaliseringen av den borgerliga politikerklassen att personer som främst styrs av sin politiska ideologi slås ut av andra som betraktar politiska ståndpunkter också med nämnvärd hänsyn till sitt eget karriärintresse. Att ta ställning för något som är ideologiskt rätt, men vilket kan medföra en tillfällig förlust av sin plats, vill man då inte göra av hänsyn till sin egen ekonomi och framtid. Man är troligen ofta villig till kompromisser med socialdemokraterna, om dessa främjar den egna ekonomiska tryggheten.

Detta förstärker kraftigt tendensen för högern-centern att förbli ”principiella förlorare”. De svaga och föga ideologiska borgerliga representanter som nu blir resultatet i varje val gör i mycket utfallet av röstningen i riksdagsvalet likgiltigt eftersom de valda ofta ändå inte är förmögna att använda ett gott resultat. Vad de gör är att sakta ner trenden mot vänster.

Vilket beteende och vilka mål bör vi ha?

De borgerliga partierna bör inse och erkänna att man misslyckats ända sedan andra hälften av 40-talet. Folkpartiet fick en framgång i valet 1948, men den spelade inte stor roll. Med centern som lätt påverkades av socialdemokraterna och med ökade ideologiska motsättningar mellan folkpartiet och högerpartiet fanns från början spänningar i det splittrade center-högerblocket. En folkpartist gav sedan vänstern segern i pensionsfrågan som berörde oerhörda kapitalbelopp och gav socialdemokratin ett hisnande politiskt övertag över de borgerliga, vilket lamslog dem länge. Valsegern 1976 skapade dock en ny enhet inom blocket och möjliggjorde en utveckling mot större enhet. Efter den korta framgången 1990 och senare valförlusten 2002 (efter Lundgrens ytterst oskickliga valkampanj alltför snävt baserad på skattesänkningar) inleddes högerpartiets omvandling till ett socialliberalt parti. Det ledde efter segern 2006 senare bara till Alliansens kräftgång. Den radikala socialliberalismen, som nu även delvis omfattar S, är ingen intressant borgerlig ideologi utan har bara inneburit en fortsatt vänsterglidning. SD är inte heller något svar eftersom partiet bortsett från invandringsfrågan också influeras av socialliberala tankegångar och gammal folkhemsideologi vid sidan av socialkonservatismen. Inte ens i frågan om nationell suveränitet står det klart att SD nu är helt pålitligt.

Vilken är då läget idag? Det är att nysocialismen verkligen har spjutet riktat mot vår strupe. Deras ideologi är bred och inriktar sig även på de mest grundläggande frågorna om mänsklig existens: Vilka egenskaper har egentligen människan? Vad är riktig kunskap ? Vilka regler bör i grunden styra samhället och så vidare? Det är kanske vår otur att vi lever vid en mycket viktig historisk tidpunkt. Men vi kan idag inte blunda för verkligheten utan måste göra det nödvändiga. Vi kan inte på några villkor låta motståndarna vinna gällande sådana (och otaliga andra) frågor. Kollektiviseringen måste stoppas. Vi måste bemöta detta förnyade angrepp på den västerländska civilisationen brett och kraftfullt. Det kräver antagligen också nya partier, där ett förhoppningsvis är libertarianskt.2

Den frihetliga borgerligheten ska inte begränsa sig till de konventionella stridsområdena utan snabbt vidga perspektivet och göra en full insats i kulturkriget. Den kampen har varit skälet till nysocialisternas opinionsmässiga vinster bland kvinnor och ungdomar. Kulturmarxismens påverkan och insteg i samhället och därmed också många partier ska slås tillbaka: Dess ideologi är så djupt skadlig och samtidigt intellektuellt så svag att detta är möjligt, trots dess stöd från många och spridning i Sverige genom ett stort antal kanaler. De grava bristerna i dess människo-, kunskaps- och samhällssyn och åsikter avseende till exempel rasism, kön/genus med mera kan klart avslöjas och övertyga de flesta medborgare. De många som blivit kulturmarxister helt baserat på känslomässiga argument kan inte övertygas av rationella skäl. Sakskäl var ju inte orsaken till deras åsikter men argumentation, som granskar de ursprungliga känslomässiga skälen och deras felaktiga grunder, kan ändå i vissa fall hjälpa till att deaktivera dem.

Men att 1. Stoppa dem räcker inte. Vi måste också 2. Eliminera mängder av kollektivistiska lagar införda under efterkrigstiden och därefter 3. Föra in våra nya lagförslag, som på ett förnyat sätt utökar friheten. Vad som nu främst behövs är partier och medlemmar som envetet arbetar för att eliminera nysocialismen i Sverige och därefter socialismen! De måste vara helt inställda att lämna varje antydan av den tidigare principiella förlorarattityden. Det krävs individer som inte längre alls accepterar att det offentliga övertar alltmer makt och inflytande på individernas bekostnad. Man ska säga Nej till varje reträtt och kollektivistiskt förslag. Det behövs borgerliga som oeftergivligt bekämpar vänstern i nästan alla frågor. De ska inte tveka för att driva radikala förslag som djupt kan reformera Sverige och återställa samt sedan öka medborgarnas handlingsfrihet. Den enda förlust som kan accepteras är nu nederlag gällande klara frihetliga principfrågor, där allmänheten ännu inte hunnit förstå innebörden av förslagen.

Dan Ahlmark


Källor och referenser:

(1) Dagens välfärdsstat – StatsVälfärdsStaten – står i motsättning till det frihetliga alternativet: den Civila VälfärdsStaten. Denna beskrivs i : Ahlmark, Dan (1917). VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten. Realia Förlag, Stockholm.
(2) Det finns idag ett parti – Klassiskt Liberala partiet – som på många sätt ligger nära ett libertarianskt parti. Vad det behöver är bland annat ett namnbyte till Libertarianska Partiet och att utveckla partiprogrammet.


Dan Ahlmark
Dan Ahlmark
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav 2017 ut boken ”Vakna upp! Daqs att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Dan är medlem i föreningen Medborgarperspektiv.se

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Dan Ahlmark
Dan Ahlmark
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav 2017 ut boken ”Vakna upp! Daqs att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Dan är medlem i föreningen Medborgarperspektiv.se

Våra sociala kanaler

Stöd Medborgarpolitik

Stöd vårt arbete med att granska regering och myndigheter. Bli gärna månadsgivare. Klicka på beloppet i knappen.

Populära artiklar

Fler inslag från Medborgarpolitik

Globalisternas strategier för att uppnå Superöverstatlighet – Del 2

Artikeln har tidigare publicerats i NewsVoice ANALYS. Dan Ahlmark analyserar...

Flashbackcitat – 100% frimodighet.

Många skulle nog också säga 100% fördomar. 100% yttrandefrihet...

Finns idag ett politiskt alternativ till svensk socialism? Del 2 – Angreppet på demokratin

Artikeln har tidigare publicerats i NewsVoice. ANALYS. Det nuvarande hotet...

Dan Ahlmark: Finns idag ett politiskt alternativ till svensk socialism? Del 1

Artikeln har tidigare publicerats i NewsVoice. ANALYS. Människan påverkas starkt...