Vad är socialism?

BIld av Jim Black från Pixabay

Socialismens kärna leder till dess undergång

Socialismens misslyckande består i att den utgår från hur världen borde vara i stället för ifrån hur den verkligen är, hur den verkligen fungerar. Ledordet för det socialistiska tänkandet är rättvisa.

Rättvisa är bra. Det är något som barn anammar tidigt i livet. De slås och störs av orättvisor. Böcker, filmer och tidningar fylls av berättelser om orättvisor. Det är en naturlig instinkt att vilja se rättvisa skipas. Vi vill alla bli behandlade lika.

Men det gäller också då att förstå vad rättvisa egentligen är. Likhet inför lagen. Ingen skillnad på grund av hudfärg, kön eller börd. Det ställer vi alla upp på. Så är våra rättssystem konstruerade.

Men vänstern går ett steg längre. Den vill se en “rättvisa” i resultatet. Ingen får bli rikare än någon annan. Då är det en helt annan femma.

Jordan Peterson påpekade för några år sedan i “Gäst hos Skavlan” det paradoxala faktumet att i de länder där förutsättningarna för att män och kvinnor fått praktiskt taget samma MÖJLIGHETER att få vilket jobb man ville ha oavsett kön, hade lett till att kvinnor i mycket större utsträckning valde yrken med vårdande element medan männen valde sådana som var mer traditionellt manliga. Vafalls? Det borde väl vara tvärtom? Annie Lööf och Margot Wallström gick i taket. Resultatet stämde inte med deras uppfattning om rättvisa. Deras ideologi.

Det är inte förvånande att en uppfattning om rättvisa som utgår från resultatet i stället för en utjämning av förutsättningarna, vunnit anslutning hos breda grupper. Om alla får lika så slipper jag anstränga mig så mycket.

Skärskådar man sålunda socialdemokratisk politik ser man snart att den går ut på att utjämna resultatet. Alla vet dock att vår moderna civilisation är resultatet av att så många som möjligt fått CHANSEN att utveckla sina förmågor och att skapa framstegen i ädel tävlan. Om det vore så att man inte fick njuta frukterna av sin ansträngning är det ytterst tveksamt om man skulle göra den erforderliga ansträngningen.

Kineserna insåg detta efter Mao och skapade någon form av kontrollerad kapitalism. Men nu börjar kontrollerna ta över och Kina tappar i konkurrenskraft.

Summan av socialistkardemumman är dock att den till sina led lockar personer som inte vill (eller kan) anstränga sig. Som inte vill ta på sig bördan att plugga hårt eller arbeta nätter och kvällar för att åstadkomma något bättre.

För socialdemokraterna är det viktiga i stället att man TÄNKER rätt. Tänker rättvist. Tänker humanitärt. Tänker godhet. Man känner att man är bättre människor än de där som är ute och tävlar i den brutala verkligheten.

Men precis som det som hände med den allra godaste kommunismen, den som praktiserades i Östtyskland och som blev en förebild för den svenska socialdemokratiska nomenklaturan, den imploderade på grund av brist på enskild ambition, så går nu de socialdemokratiska principerna under i konfrontationen med verkligheten.

Den socialistiska drömmen och verkligheten

Vägen för socialister att samla folk under sina fanor är att få dem att känna att de är goda.

Det värsta är att de tror att det räcker att de kan tänka alla goda tankar om solidaritet, fred och att alla ska med. För dem är det också viktigt att betona att vi andra inte är lika goda som de eftersom vi inte är villiga att omedelbart dela med oss av allt.

I själva verket vet de innerst inne att de inte heller är villiga att göra den uppoffringen. I stället agerar de tvärtom och ser till att fördela andras pengar mellan sig.

När jag var bankanställd var jag flera gånger på LO:s kursgårdar, som bankerna hyrde in sig på, och höll kurser i skatterätt för bankanställda. Ett bonus var att jag kunde studera LO-folket som ständigt hade sina konferenser. Jag kunde se de alkoholiserade fysionomierna hos människor som inte hade högre ambitioner än Mona Sahlin.

Jag blev också god vän med en av LO topparna som sedan blev statssekreterare på Palmes tid. Vi hade många långa och hårda samtal. Men han var också ledande kommunalpolitiker och förstod att de socialistiska drömmarna inte höll för verkligheten. Det fanns många sådana personer på lokal nivå, men de fick aldrig utrymme i Partiet. Kontrasten var slående.

De uppfann begrepp som “humanitär stormakt” för att hålla ihop rörelsen och ge den ett mänskligt ansikte. Baksidan blev en okontrollerad invandring.

Socialisterna kommer till slut att gå under i ett okontrollerat inbördeskrig mellan “idealisterna” och de som sliter i vardagen.

En sammanfattning av socialdemokratins historia ger följande vid handen:

1. Den uppstod som en följd av den industriella revolutionen när miljontals unga män sattes i arbete under svåra förhållanden i den unga, ofta farliga och smutsiga industrin.
2. Den hade inledningsvis ett starkt berättigande som en mellanman mellan industriägare och arbetare.
3. Efter en tid insåg dess ledare att deras framtid var makt byggd på massan av arbetarmedlemmar. Någon ambition att själva delta i industriutvecklingen fanns inte.
4. Efter krigen och de därpå följande rekordåren kunde rörelsens ledare inkassera en i det närmaste total makt i samhället. Fortfarande saknades ambitionen att delta i företagsutvecklingen.
5. 1968 var höjdpunkten för socialisterna som hade roffat åt sig problemformuleringsprivilegiet. Ingen kunde säga emot.
6. Från -68 och framåt handlade allt om att befästa makten och att se till att politrukerna fick ta för sig från smörgåsbordet. Ett avstånd började uppstå mellan rörelsen och dess medlemmar.
7. På 2000-talet har klyftan mellan dem som var ute i samhället och producerade och dem som via sin maktställning roffade åt sig allt tydligare.
8. 2022 har socialisterna blivit irrelevanta och deras stöldkalas på arbetarnas bekostnad lagts i öppen dag samtidigt som det är helt tydligt att de saknar all kompetens att åstadkomma något.