Lästips
Lästips

Tankar från förorten. Avsnitt 8 Konstnären på borgen som såg ut över horisonten

För att se alla avsnitt:
https://www.medborgarpolitik.nu/category/foljetong-tankar-fran-fororten/

Så vem är jag? I början var jag en melankolisk poet och konstnär med en krossad dröm att nå min fulla potential, vad nu det var. Jag var känd som ”konstnären” på Norrby. När andra brände papperskorgar, brände jag konstverk jag inte gillade. När andra blev segregerade från samhället blev jag segregerad från segregationen. Kan man verkligen vara segregerad från segregationen? Är inte det en paradox? Blir man integrerad om man är utanför utanförskapet? På kvällarna stod vi, invandrarungdomar som talade med kraftiga sociolekter, vid entréerna till hyreshusen. Vid slutet av förorten fanns träplankor och nedanför låg tågspåret. Låt oss kalla det ”gränsen” mellan ghettot och verkligheten. Vi såg industriområdet som gränsade till Knalleland, ett av Borås köpcentrum.

Jag står nere vid dörren och högljudda stamp hörs uppifrån. Kompisen släcker cigaretten. ”Röker ni inomhus?!” frågade en kort kille med ljusbrunt hår och ljusblå ögon, med kraftig turkisk brytning. ”Nej” svarade kompisen. ”Ljug inte för mig!” röt han. ”Jag ska snart bli pappa och vill inte att det luktar rök här nere!”. Han gick ut och vi stod kvar.

Ännu en natt i det segregerade Norrby, förorten som Morgan Johansson själv besökt. Vi går ut och ställer oss på gräsmattan där det finns en liten röd byggnad med ett fläktgaller; vi brukar kasta stenar på gallret för att se om någon sten kommer in genom det. En stor, muskulös kille med luvtröja sitter där. Han diskuterar med kompisarna om de ska åka till Amsterdam och köpa prostituerade. Det är kväll och han reser sig upp, skakar hand med kompisarna och går till entrén. Den är låst, men med ett kraftigt slag slår han in rutan i dörren. Han sträcker in handen, låser upp dörren inifrån och går in. AB Bostäder fixar senare dörren, efter en liten höjning av hyran. På Hässleholmen brinner det ner en pizzeria. Eftersom ingen tjallar väljer bovärden att höja hyran för hela området. Kollektiv, ekonomisk bestraffning för att täcka kostnaderna.Hässleholmen var ett av Sveriges mest utsatta områden. Det förorten behövde var mer pengar och mer utbildning. Det var väl det socioekonomiska faktorer handlade om?

Jag står i kön i cafeterian på högskolan. Framför mig står två studenter. De kommenterar en föreläsning: ”Svenskar säger att dom aldrig krigat och att man är stolt, man ba, vadå stolt? Mannen, dom är fega judar, dom kan ingenting om krig, walla. Ingen vill invadera det här bajslandet. I mitt hemland, mannen, bönderna tog upp svärd och vann mot USA, och här dom säger att dom är stolta.”Jag ler för mig själv. De bryter på en kraftig sociolekt och är sannolikt från en förort i Göteborg. Det var enkelt för mig att särskilja integrerade andra generationens invandrare från villaområden, och killar från förorten. Bryter man kraftigt, var man sannolikt uppvuxen på en förort med föräldrar och kompisar som inte talade flytande svenska. Om man inte bröt, hade man sannolikt vuxit upp med föräldrar som talade god svenska, och med svenska vänner. Mellan dessa två fanns jag, en helt egen grupp: Killar som var uppvuxna på en förort där ingen talade ren svenska, men där de ändå lyckades lära sig tala ren svenska. ”Vill du ha medalj?” hade förorten frågat mig om jag sagt detta. Vem bryr sig egentligen om att tala ren svenska? Det fanns en stor skillnad mellan dessa grupper, vilket inte alltid var självklart. Mellan svenskar med utlandsfödda föräldrar, som växte upp på miljonprogramsområden, fanns en kulturell dynamik som var självförtryckande. Det sterila ghettot blev en del av deras identitet. Det innefattade också ett språkval. Enkelt uttryckt, om man inte bröt så var man ”svennefierad” och då hade man förlorat sin identitet. Förortens killar och tjejer förväntades tala med vissa sociolekter, för att behålla sin segregerade kultur. Att gå över till den svenska kulturen, bete sig svenskt och visa att man ”lyckats” med sin integration tolkades det som att man var en Onkel Tom, eller husblatte.

Andra generationens välintegrerade invandrare kände en viss press från förortens personligheter. Ibland kunde vissa undermedvetna mindervärdeskomplex visa sig. Vissa ”tävlade” om vem som var mest svensk, samtidigt som man gjorde reklam för sitt ursprung. För förortskillarna var det tvärtom: Man tävlade om vem som var mest ”utländsk.” Det kunde framför allt visa sig i kontrast med ”svenska” fenomen. När svensken tog två biffar på lunchen tog förortskillen fyra. Om man fick frågan ”Är du svensk?”, svarade man:”Nej”. Men om välintegrerade personer fick frågan, svarade de: ”Jag är svensk med utländsk bakgrund”. Det föreföll vara ett intressant rationaliserande, ur ett etno-kulturellt perspektiv. Det här beteendet var vanligt bland vissa unga som växte upp i förorten. De som ville ”integrera sig” och ta sig bort från utanförskapet, ansågs av förortens gäng ha valt fel. Men det var ingen som protesterade om man strävade efter att bli multimiljonär och fotbollsspelare. Så länge man bröt, som till exempel Zlatan, så var man fortfarande ”inne”. Man skulle lyckas med sin egen metod och inte genom samhällets regler. Att läsa på högskola skulle inte tolkas som att man var bättre än förorten. Föräldrarna var på en. Man skulle bli läkare, advokat, ingenjör eller civilekonom, eftersom man då tjänade bra. Om man tjänade bra, kunde man köpa ett fint hus åt sina föräldrar. Ett fint hus betydde att familjen kunde leva det goda livet och visa närliggande klan att man var bättre.

Vissa killars och tjejers strävan efter att bli välintegrerade lönade sig. De talade ren svenska på föreläsningar och bland svenska kompisar. Men de växlade till Rinkebysvenska med förortens killar. Dessa ständiga byten mellan olika språknivåer påminde om dubbla identiteter. Hemma var man en person, utomhus med förorten en annan och med svenskar en tredje. Man insåg att ghettobrytningen inte var ett framgångsrikt koncept på arbetsintervjuer. Man klädde upp sig ordentligt, rakade sig och övade på den svenska accenten. Man var svensk om man talade ren svenska, och utländsk eller ”ghetto” om man talade med brytning.

Jag står i kön till arbetsförmedlingen. En äldre svensk herre kommer ut ifrån kontoret och ser irriterad ut. Jag följer honom med blicken och han stannar framför mig. ”Hur är det med dig?” frågar jag. Han ser mig djupt in i ögonen. ”Jag har jobbat i 40 år och nyligen sade de upp mig. Jag kommer hit för att få hjälp och så får jag höra att jag som svensk kan hitta jobb hur lätt som helst. Arbetsförmedlingen prioriterar jobben åt invandrare”. Jag nickar långsamt. ”De tvingar dig att bli rasist” säger han till slut. En socialdemokrat steg in till Arbetsförmedlingen och kom ut som sverigedemokrat. Svensk myndighetsaktivism är det partiets bästa valarbetare.

Jag är på väg hem och ser en civil polis med öronsnäcka kroppsvisitera en kille. Jag suckar för jag är så van. ”Jag har inte gjort nåt!” protesterar killen. Polismannen är inte intresserad av vad han har att säga. Ett gäng går förbi ett av husen och på taket står det några poliser och förbereder en drönare. Förortskillarna börjar driva med poliserna som berättar var alla närområdets övervakningskameror finns.

Jag vaknar upp på natten av att ett blinkande blått ljus lyser in genom balkongfönstret. Jag hoppar upp ur sängen och tittar ut. En polisbil har stannat precis utanför. Poliserna står bakom en bil, och jag går till det andra fönstret. En kille sitter i sin bil och letar efter körkortet. Klockan är tre. Efter att ha kollat att föraren inte är full, åker de sin väg. Det var svårt att somna om. Det skedde så plötsligt. En annan gång följer en polisbil mig ända in till parkeringen. En polisman stiger ut och kommer fram. ”Blås här” säger han. Jag blåser och fortsätter tills han säger stopp. ”Fin bil” säger han. ”Jo, vi jobbar hårt” svarar jag. Polismannen utgår från att blattar som kör fina bilar sysslar med tveksamma aktiviteter. Jag funderar på att säga till polismannen att han är rasist, men avstår. Jag tackar för mig och går hem. Detta sätt var vissa provocerande, våldsbenägna polismäns metoder för att handskas med problematiska kriminella invandrarungdomar. Enskilda fall som dessa bekräftas av SOU:2005:69.


LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Våra sociala kanaler

Stöd Medborgarpolitik

Stöd vårt arbete med att granska regering och myndigheter. Bli gärna månadsgivare. Klicka på beloppet i knappen.

Populära artiklar

Fler inslag från Medborgarpolitik

Rätt och fel om invandringen

Syftet med denna text är att förse opinionsbildare med...

Dan Ahlmarks artiklar om angreppen på västerlandet

Det pågår kontinuerliga angrepp på västerlandet för att bana...

Bilden av slaveriet måste nyanseras

Det är dags att aspekter som ofta förbises med...

“MENA-invånare inga offer för vit överhöghet och dominans”

Invånarna i MENA-länderna är offer – inte för vita...