Lästips
Lästips

Tankar från förorten. Avsnitt 9 Välkommen till orten

För att se alla avsnitt:
https://www.medborgarpolitik.nu/category/foljetong-tankar-fran-fororten/

Jag var inte så medveten om politiken i Sverige när jag växte upp. Jag hade endast fragment av den här sortens resonemang. Slutligen växte dessa tankar och ledde till upplysning. Det var först efter flera år av psykisk ohälsa som jag förstod hur allvarligt utanförskapet var i Sverige. Det formade mig som person. Jag var ständigt otrygg och tvingades se verkligheten i vitögat. Det lärde mig förstå vikten av ett sammanhållet samhälle. Som jag tidigare nämnt växte jag upp på en förort, eller om man ska använda polisiär, eufemistisk terminologi, ”ett särskilt utsatt område”. Utsatt var bara förnamnet. Jag bodde i ett vanligt hyreshus med åtta våningar. Sopor dumpades utanför och det luktade illa. Hissen var tveksam och gungade och skakade när man åkte upp eller ner. Jag var klaustrofobisk och ville inte fastna i hissen. Tanken att överhuvudtaget behöva trycka på larmknappen och vänta tills det kom någon och släppte ut mig var förskräcklig.

Segregationen var intensiv redan under tidigt 2000-tal, med många arbetslösa, rotlösa invandrare. En del var krigsflyktingar som flytt till Sverige, och andra var fattiga migranter som drömde om ett bättre liv. En del kom också som anhöriginvandrare. Eftersom bidragen flödade var livet ganska bra i förorten. Man umgicks med sina familjer och grannar. Man värnade om sina klaner och man bad tillsammans. Livet var harmoniskt och olika folkgrupper respekterade varandras oskrivna regler och gränser. Unga flickor hade sjal och var blida, kuvade och kyska. Det fanns få alternativ, såvida man inte ville vanära familjen. Ibland fick pappan reda på att dottern suttit i knät på en svensk kille i skolan. Då blev pappan arg. Vissa flickor gifte sig tidigt, då den traditionella familjen hade dessa förväntningar. Flickor som inte gifte sig blev som svenska flickor; vilsna, promiskuösa och problematiska. De drack alkohol och umgicks med pojkar.

Flickan kunde råka illa ut om hon anklagades för att ha klätt sig utmanande. Detta var inte acceptabelt för den tribala krigsskadade fadern, med stora svarta ögonbryn och en tjock mustasch. Mannen som jobbade på bilverkstad i linne och som rökte tre paket cigaretter om dagen. Han önskade att dottern skulle hitta en bra svärson från hemlandet. Han talade med basröst och förväntade sig att frugan lagade mat och städade. Han gillade inte judar. Man hade svurit att inte förlåta Israel för dess krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen. Israelen eller sionisten var Guds fiende och en dag skulle hämnden komma. Det fanns, mig veterligen, inga eller få judar i förorten där jag växte upp. Det fanns kristna araber, men det var inte samma sak.

Förorten var hård mot utomstående som inte respekterade förortens moral. Positivt var åtminstone att våldtäkter på muslimska tjejer aldrig ägde rum, eftersom straffet för att besudla någons dotter var mycket hårt. Här var Sveriges domstolar inte välkomna. Här gällde hämndens lag. Flickan ansågs tillhöra familjen och att vanära flickan gjorde henne mindre ärbar inför äktenskap. Familjen var därför drabbad och kunde utkräva hämnd. Eftersom föräldrarna var arbetslösa i många fall, tillbringade familjerna mycket tid med varandra. Det bildades inhemska kulturer och det fanns tid över. Pappan kunde komma ut i tofflor och linne, med ett stort leende på läpparna, när han med ett rejält handslag hälsade på grannen. De stod nere vid entrén med sina söner uppsatta på piedestaler. Genom att med denna stolthet visa upp sin avkomma, syntes tidigt de första spåren av klankultur: Sonen var faderns arvinge. Inte helt förenligt med det svenska (sekulära) individualistsamhället där sonen inte behövde leva upp till faderns förväntningar. Han behövde heller inte gifta sig med en oskuld från hemlandet. Varje familj var sin egen klan, och man var misstänksam mot andra. Man mötte varandra halvvägs i affärer, som när man köpte bilar, men annars fanns ingen solidaritet. Man litade inte på varandra. Kulturen på Norrby, och i förorter generellt, kunde tolkas som etno-nationalistisk tribalism. Det betyder att man var etniskt orienterad nationalist, med fokus på den egna klanen och hem.

Man var sällan nationalist för Sverige eftersom lojaliteten till Sverige endast sträckte sig så långt som bidragen räckte. Sverige var ett bra land eftersom Socialdemokraterna var generösa med bidragen. Svenskarna, däremot, ansågs vara märkliga, kalla och kulturlösa. Trots denna generösa försörjning, hamnade många invandrare i förorten utanför samhället. De förblev segregerade och man fokuserade på sina egna. Tillvaron karaktäriserades av en värme i invandrarnas hetlevrade, högljudda miljö. Detta var svårt att accepteras hos den svenska, självupptagna befolkningen.

I förorten fanns det invandrare som tidigt fick förtidspension. Man insåg att man sannolikt inte skulle bli en produktiv medborgare. Ibland åkte man ner till hemlandet på semester. Släkten hade fortfarande huset kvar och där nere fanns landsmännen. Men trots dessa privilegier blev livet inte sig likt. Flytten till Sverige kapade alla genuina band till hemlandets varma kultur. Detta ledde till mer utanförskap. Det var bittert att svensk-födda killar och tjejer med utlandsfödda föräldrar, som åkte ner till hemlandet, ofta blev klassade som ”svenskar”. När dessa individer sedan åkte hem till Sverige igen kände de sig som ”invandrare”. Det var det första sociala hindret som visade sig i frågan om integration: Att inte höra hemma någonstans! Att vara ”svensk” i föräldrarnas hemland men ”utlänning” i Sverige, trots att man var född i Sverige. Det var en av många faktorer, som kom att leda till en framtida identitetsproblematik. Att integrera två olika kulturer, den svenska och den egna, krävde resurser, stöd och bekräftelse. Det krävde kärlek, sammanhållning och kunskap.

Föräldrarna hade ofta svårt för att uppmana sina barn att lära sig det svenska språket. Det var svårt att hjälpa barnen med ett språk som man själv inte behärskade. Det var också svårt för dem att hjälpa barnen att välja en yrkesmässig bana i livet, särskilt om de själva inte arbetade. Det var skolans ansvar, tyckte man. Identitet är en viktig egenskap som är nödvändig för att en individ ska känna sig trygg. Men det fanns så lite av identitetsskapande åtgärder i samhället. Mångkulturen skulle leda till mångfald, men så blev det inte alltid. Man hade svårt för Sveriges sekulära kultur. Det verkade så absurt att svenskar inte älskade sitt land.

Den svenska politiken försvårade invandrarnas integration på två sätt: 1) Man vägrade att ställa krav, och 2) man var hycklare och röstade för mer invandring, men bodde själva på områden fria från invandrare. Konflikträdsla, bekvämlighet och konformism skapade avtrubbade svenskar. Invandraren var i det avseendet svenskens raka motsats, som längtade efter att få manifesteras. I själva verket önskade invandrarna mer integration, utbildning och ökad rikedom. Man trodde att svenskarna skulle hjälpa till, men det gjorde de inte. Invandrarna svarade då med motsatsen. De kunde storma in på socialkontoret och fråga varför de inte fått sina pengar. Det visade sig sen att personen inte deltagit i SFI en enda dag. När handläggaren påpekade detta, slog invandraren näven i bordet och krävde att få sina pengar. Man skulle ha sitt. Man trängde sig före i kön på vårdcentralen och man ansåg sig förtjäna det bästa av det svenska välfärdssystemet. Man tog för sig för att man kunde, eftersom svenskarna inte gjorde något för att stoppa en.
Vissa svenskar blev därför kritiska mot invandrare och mångkultur. De ansåg att det var för mycket på för kort tid och att svenskarna i praktiken inte hade fått rösta om den förda migrationspolitiken. Det var en klar minoritet som hade gått med på denna kolossala invandring. Motståndare gjorde sig inte besvär. Socialdemokraterna och Reinfeldts moderater sopade mattan med alla motståndare och mer än välkomnade att göra det ingen annan gjort historiskt: Att ta in över 2 miljoner invandrare under loppet av 20 år. Jag upprepar; Det har aldrig tidigare i mänsklighetens historia hänt att ett land importerat två miljoner människor på 20 år. Det är fler människor som migrerat till Sverige de senaste 20 åren än vad det gjorde till Amerika under 1900-talet. Dessa invandrare placerades sedan i förorter medan svenskar som hade råd flyttade till villaområden. Där kunde de beställa sina kebabpizzor på distans, samtidigt som rapporter om segregation och kriminalitet bortförklarades av politikerna. Det var dock inte alla som firade. För oss vanliga dödliga killar och tjejer med invandrarbakgrund i förorten var livet tufft.

Jag växte upp på en segregerad förort med ungdomar som dagligen samlades utomhus. På dagordningen stod frågan ”Vad kan vi göra idag?”. Ibland blev det bränder av papperskorgar och bänkar. Nettoeffekten var aska och sot. Det brann, helt enkelt. Unga problematiska pojkar som rullade fram övergivna bildäck till rökrutor utanför kommunala skolor och tände på. Papperskorgar sattes i brand. När brandkåren kom, låtsades man kasta sten. Brandkåren vände genast. En stor skillnad mot dagens förorter i Malmö, Göteborg och Stockholm där verklig stenkastning mot polis och brandkår är vardag. I det avseendet var Norrby civiliserat. Här brann det bara ibland. Ibland brann det också i höghusen. Det kunde vara någon kvinna i en familj som inte förstod hur spisen fungerade, eller någon som hade placerat våta kläder i ett skåp med en lampa som var på.

På marken samlades förortens invånare. Det var unga flickor med sjal och äldre män klädda i exotiska folkdräkter, det var uteslutande utomeuropeiska invandrare. Det var sannerligen ett intressant scenario. Ibland visste man inte om man bodde i Sverige.

Ibland var bränderna anlagda. Jag vaknar upp en natt och ser ett starkt ljus som skiner igenom gardinerna. Jag reser mig och gnuggar ögonen och försöker lokalisera ljuset. Tvärs över gatan brinner en bil. Jag suckar. Lågorna knakar och knastrar och svart rök reser sig upp mot den mörkblå natten. Grannarna i huset mittemot har tänt sina små fönsterlampor. Jag plockar på mig min kamera, går ut och fotar elden. Brandkåren anländer och släcker. Det var inget vandaliserande, utan ett försäkringsbedrägeri. Det var en bra dag för ägaren som skulle få ut pengar, men en mindre bra dag för oss andra när försäkringspremien höjdes. Men det var helt okej, eftersom tidningarna fick sälja lösnummer i frågor som de själva varit med och underblåst. Så här kunde det se ut på Norrby. Nedskräpning, butiksrån, droger, bilar som körde för fort, bråk mellan familjer, svenskfientlighet, och så vidare. Det var en grym verklighet som inte visade någon nåd. Som jag nämnde stod jag på min borg och reflekterade över min verklighet.

Var bodde jag egentligen? Var detta Sverige? Jag kunde ingenting om landet jag bodde i. Utanförskapet var en stor kupol, som kapade verklighetsbanden till det övriga samhället. Ungdomarna, desperata efter en identitet, fann gänget, eller Gud. Man bad tillsammans, åt och reciterade sina andliga skrifter. Eftersom det inte fanns någon moské ännu så samlades man i källarvåningar eller i andra tillfälliga lokaler. Religion var ett viktigt medel för att finna mening. Jag var inte speciellt religiös, även om jag trodde på Gud. Jag var främmande för kyrkor och det var de andra också. ”Astaghfirullah” sade en kille när vi på skolavslutningen gick till kyrkan. Det kanske inte var höjden av religiös tolerans när man i Guds hus bad om förlåtelse för att man var i Guds hus. Gud hade ingen son. Jesus var inte Gud. Jesus var bara en av många profeter. Antropolatri var inte välkommet.

Förvånansvärt nog blev många ungdomar som fann Gud betydligt bättre människor. De fastade, drack inte alkohol och var rökfria. De var inte promiskuösa, och de klädde sig ordentligt. De lät skägget växa, och bar på en vit mössa för att visa hängivenhet. De sysslade inte längre med kriminalitet. De bröt fortfarande kraftigt och var klassade som segregerade, men de var åtminstone bra människor med en tro. Men det här var ett steg i fel riktning, sett ur ett rent svenskt integrationsperspektiv. Tanken var ju att invandrarna skulle slippa behöva integrera sig, eftersom de antagligen inte skulle hinna. Men barnen till invandrarna skulle bli välintegrerade – hoppades man. Var det mer tro och religion som behövdes för att bli integrerad svensk? Troende eller ej, så talar utanförskapet i Sverige sitt tydliga språk. Invandrarnas barn i förorter blev inte välintegrerade, utan segregerade. Socialdemokraterna upprepade mantrat att alla var svenskar och att integration var viktigt. Dessvärre fick vi inte det önskade resultatet. Föräldrarna deltog inte i barnens utbildning och man följde inte deras utveckling.

Föräldrarna orkade inte ta sig till utvecklingssamtal för att lyssna på någon lärare som pekade på vikten av att sköta sig. Eleverna på skolan upplevde svårigheter och föräldrarna var ju delvis orsaken. Våld inom familjen var sannolikt vanligt förekommande: örfilar, nacksmällar, utskällningar och maktspel. Barnen projicerade sin frustration på andra barn som i sin tur slogs. Det ledde till att familjefäderna försökte återfå sin heder genom att varna den andra familjen ”att med vår familj bråkar man minsann inte”. Ofta kom man överens, men barnen fortsatte att bråka. Man kallade varandras mammor för diverse olika saker, alldeles för fula för att nämnas här, och man raggade på varandras systrar. Eftersom systern anses vara broderns högsta moral så var det en känslig kulturell komponent. Snabbt kunde brodern bli aggressiv mot andra killar om de nämnde systern. Många bröder övervakade också sina systrar i tonåren, så att de inte vanärade familjen. De fick tidigt ta på sig sjal, för att spara sig till det arrangerade äktenskapet. Storebror och lillebror ansvarade båda två för att systern förblev kysk och blid.

Man skulle enkelt kunna säga att områden som Norrby, och Hässleholmen i Borås, utgjorde var sin egen enklav. Parallella samhällen. Där tolererades inte polisiär närvaro. Ingen talade med polisen, av rädsla för repressalier. Denna tystnadskultur, bland många andra fenomen, är fortfarande vanligt förekommande på Norrby. Gatuvarianten av tystnadskultur var ”snitches get stitches”, eller ”Du har en mun, men ingen tunga”. Statspessimismen var därmed född. Förvånansvärt nog lyfte SVT och tidningarna denna problematik, så som trångboddhet, radikal fundamentalism och kriminella nätverk. Naturligtvis replikerade lokala representanter och menade att man målade upp en felaktig bild. Så hur sann var den? Jag menar att det inte nödvändigtvis var en felaktig bild. Snarare tvärtom: Det var för lite som kom fram i ljuset. Norrby var de facto oroligt sedan invandringen på 90-talet. Det är nu 30 år sedan och det har mig veterligen, långsamt blivit lite bättre. Kommunen har investerat i snygga ombyggnader på området med betong och sittplatser, men det ändrar inte den fundamentala problematiken med integrationen. Det innebär inte att det inte finns bra sidor av Norrby. Det är centralt, nära till köpcentrum och gallerior och det passar studenter, pensionärer, och invandrare utan körkort.

Men vad är syftet med att välja ut dessa positiva exempel? Försöker man måla upp en förskönad bild, likt mycket annat, i hopp om att upprätthålla en illusion? Det finns egentligen inte så mycket att säga. Massmigration är en samhällskatastrof. Den leder bara åt helvete, om man inte är försiktig. Utanförskapet växte, arbetslösheten bestod och bidragsberoendet ökade. På samma sätt såg det ut i andra delar av Sverige. I Malmö betalade kommunen ut 1 miljard kronor i socialbidrag. Rösterna forsade in till Socialdemokraterna och no-go zonernas innevånare blev partiets valboskap. Man kan fråga sig; köpte Socialdemokraterna röster genom bidrag och utgjorde denna makt ett incitament för fortsatt migration? Utanförskapets konsekvenser var mycket allvarliga. Ungdomar som tappade gnistan tidigt och kände sig svikna. De såg polisen som rasister, eftersom de gjorde ständiga kroppsvisiteringar. Svenskar målades upp som elaka rasister som inte ville invandrarnas bästa. Utanförskapet skulle komma att bli ett avgörande debattämne för huruvida integrationspolitiken var framgångsrik eller ej. Det hela skulle inte bli bättre av att förortskriminella förvarade automatgevär i skolskåpen eller hemma, ibland laddade.


LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Våra sociala kanaler

Stöd Medborgarpolitik

Stöd vårt arbete med att granska regering och myndigheter. Bli gärna månadsgivare. Klicka på beloppet i knappen.

Populära artiklar

Fler inslag från Medborgarpolitik

Public service och media i övrigt måste förmedla kunskap om Islam.

  Man kan inte bygga en demokrati på okunskap. Det...

Fria media står och stampar

Fria media är idag en vital aktör i samhällsdebatten....

Rätt och fel om invandringen

Syftet med denna text är att förse opinionsbildare med...

Dan Ahlmarks artiklar om angreppen på västerlandet

Det pågår kontinuerliga angrepp på västerlandet för att bana...